Den personliga assistansen har hamnat i valdebattens centrum.
Vi som i politisk motvind slagits för assistansen är naturligtvis glada över att alla partier nu förefaller vara beredda att försvara den.
Mest remarkabel är Socialdemokraternas omsvängning. Efter att under lång tid bara ha talat om fusk, överutnyttjande och nedskärningar känner deras välvilja nu inga gränser. Frågan är hur trovärdig förändringen är.
Knappt hade trycksvärtan från den nya lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS, torkat förrän den socialdemokratiska regeringen 1996 föreslog begränsningar. Då drev den igenom den lagändring som lett till att många, till exempel barn som behöver hjälp med andning och sondmatning, i dag nekas assistans.
SVT visade i torsdags (30/8 2018) en dokumentär om Matilda, två år, som är i just den situationen.
Innan lagändringen gjordes var det annorlunda.
Bengt Westerberg, som var föredragande minister i regeringen, skrev i den ursprungliga LSS-propositionen: ”… personlig assistans kan vara av grundläggande betydelse för barn som har omfattande omvårdnadsbehov under hela dygnet eller en stor del av dygnet och som på grund av till exempel hjärnskada, genetisk skada eller sjukdom har flera funktionshinder samtidigt. Sådana funktionshinder kan vara någon eller flera kombinationer av till exempel rörelsehinder, utvecklingsstörning, synskada, hörselskada, epilepsi, andningsproblem, hjärtsjukdom eller extrem infektionskänslighet.”
Vi har från liberalt håll gång på gång föreslagit en återgång till den ursprungliga lagens intentioner, men Socialdemokraterna har sagt nej.
När den rödgröna regeringen 2016 tillsatte den så kallade LSS-utredningen, som fortfarande arbetar, fick den inget tydligt direktiv att rätta till problemet utan bara att minska kostnaderna för assistansersättningen.
Men nu är det valrörelse och då plötsligt kommer de socialdemokratiska omsvängningarna.
Nej, LSS-utredningen behöver inte föreslå några nedskärningar.
Ja, lagen ska ändras så att assistans kan ges vid behov av hjälp med andning och sondmatning.
Om det var ett äkta omtänkande från Socialdemokraternas sida kunde de ha sagt det: ”Vi har haft fel. Vi har tänkt om.”
Men det gör de inte. I stället påstår både statsminister Stefan Löfvén och barn-, äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren att Socialdemokraterna inte har ändrat någonting utan att problemet är att den ursprungliga LSS-lagen är oklar.
Det är inte sant.
Säkert kan lagen efter 25 år behöva förbättras, men de problem som nu debatteras beror inte på den utan på de ändringar som Socialdemokraterna har drivit igenom.
Vi hoppas att Socialdemokraterna verkligen har tänkt om, men att de tidigare under lång tid bjudit hårdnackat motstånd och att omsvängningen kommer i valspurten inger stor osäkerhet.
Liberalerna drev igenom reformen för 25 år sedan och kommer att fortsätta slåss för den, inte bara i valrörelser utan också mellan dem.
Bengt Westerberg (L), f d socialminister
Maria Lundqvist-Brömster, Nordmaling, riksdagskandidat för Liberalerna