Jorden vi ärvde av våra förfäder bjöd oss livsviktiga, närproducerade livsmedel som mjölk, potatis, ägg, kött, fisk och bär. Jorden vi ärvde räckte för vår konsumtion. Vattnen vi ärvde var renare och inte utfiskade och övergödda som de är i dag. Vattnen i vårt närområde gav oss de läckerheter vi behövde.
Men vad kan den jord och de vatten vi nu ska överlåta till nästa generation erbjuda kommande släkten om vi fortsätter att, utan tanke på miljökonsekvenserna, frakta frukt och grönsaker, kött och havens läckerheter runt halva jordklotet? Om vi menar allvar och vill hjälpa till att skapa det hållbara samhälle vi alla vill ha behövs seriösa satsningar på lokalproducerade livsmedel till nytta för miljön och den värld vi ska överlämna till nästa generation.
Vad är det då för jord vi har att överlåta? Jo, ett överexploaterat konsumtionssamhälle där vi satt frågor om miljö, frågor om öppna och levande landskap, tillgång till ren luft att andas, tillgång till rent vatten att dricka, resurshållning med jordens naturtillgångar, och så vidare helt åt sidan.
Anledningen till att vi åsidosatt alla dessa värderingar är vår ständiga iver att berika oss och ständigt pressa kostnaderna. Utan att reflektera över vilka konsekvenser och vilka framtida effekter och inverkan på den miljö och de livsbetingelser som väntar vår nästa och nästa och nästa generation. Begreppet ”Hållbart samhälle” verkar bara bestå av en enda parameter, nämligen konsumera så mycket som möjligt till lägsta möjliga kostnad. Fy skäms på oss.
Hur kan vi som fått möjlighet till bra utbildning, haft hyfsade sysselsättningar och varit skapligt välbetalda under vår livsresa tänka och handla så korkat? Bara för att vi ska kunna tjäna ytterligare någon krona. Vi måste rannsaka oss själva innan det är alldeles för sent och erkänna våra misstag, peka på de vansinniga beslut som vi fattat och de rutiner vi infört. Beslut som endast leder till missbruk av de resurser som vi ärvt av våra förfäder.
Några konkreta exempel på det vansinne som vi accepterar och redan bedriver på fullt allvar:
Mjölken som betydde så mycket för oss som barn, och som är ett av våra viktigaste baslivsmedel, ska tydligen inte längre vara närproducerad. Nu ska vi importera den från Mellaneuropa där produktionskostnaden är något lägre och försäljningspriset till konsument kan hållas 50 öre till en krona lägre. Har vi då tagit hänsyn till vilken miljöpåverkan det innebär att frakta mjölken från produktionsstället till oss som ska konsumera den.
Hur mycket avgaser per liter spys ut vid frakten?
Vad händer med våra lokala företagare och mjölkproducenter?
Vad händer med våra odlade och öppna landskap?
Ska vi i förlängningen transportera mellaneuropeiska kor till våra trakter för att beta och hålla våra landskap öppna?
Hur mycket utsläpp skulle det innebära?
När kon har producerat färdigt blir hon förmodligen föremål för slakt. Vi förväntar oss då läckra nötköttbitar i alla dess former. Vad händer?
Av etiska och djurskyddspreventiva bestämmelser så får inte kon transporteras levande utan att det tas hänsyn till gällande lagar och EU-bestämmelser. Kon slaktas då, för att klara bestämmelserna, i några av de få kvarvarande slakterierna i Norrland. Kroppen fraktas i en kyltransportbil genom hela Norrland, via Haparanda genom hela Finland, till Estland, där kon styckas, paketeras av billig estnisk arbetskraft för att sedan transporteras hela vägen tillbaka till oss som ska konsumera köttet.
Hur mycket påverkas vår miljö av denna hantering?
Kan vi påstå att vi köper och äter lokalproducerat?
Hur påverkas köttets kvalité?
Finns inte det förnäma yrket styckmästare kvar i vårt land längre?
Kan vi inte längre upprätthålla charkuteriverksamhet i vår region?
Ska vi se till att det som med ett fint ord kallas infrastruktur, utnyttjas till en bristningsgräns, för att berika transportnäringen?
I Sverige har vi, och har haft, stolta yrkestraditioner. Traditioner som har ärvts från far till son, från mor till dotter, från generation till generation. Ett exempel på detta är fiskerinäringen. Västkustfiskarna har försett oss med havets läckerheter och ostkustfiskarna har sett till att vi bland annat kunnat njuta av Norrländska läckerheter som surströmming. Vi är många som tycker att en räkmacka kan förgylla tillvaron.
Men innan du sätter räkan i halsen ska du betänka följande faktum. Den lilla räka som råkar fastna i västkustfiskarens trål, och utgör en väsentlig del av mackan, skickas efter att fångsten har landats med flyg mot nya äventyr. Resmålet är Asien. Väl framme skalas den av flinka och billiga asiatiska händer, i en del fall packas även räkorna, men i de flesta fall skickas de tillbaka endast skalad till en grossist som i sin tur levererar den till din butik för att du ska kunna njuta din välförtjänta räkmacka. Hur många onödiga liter flygbränsle spys ut i atmosfären bara för att du själv inte kan skala din räka? Det finns säkert någon matematiker som kan ge oss svaret.
Av att äta fisk blir man intelligent, finns det ett ordspråk som säger. Ju mer närproducerade fiskar man äter desto intelligentare borde man väl bli. I ivern att bli intelligentare verkar röding vara ett bra och närproducerat alternativ. Fisk som troligen har fångats av ett av jordens få kvarvarande nomadfolk, samerna. Fisk som har levt ett lyckligt och harmoniskt liv i en klar och ren fjällsjö fri från föroreningar och utsläpp. Det borde väl vara den ultimata råvaran att använda för att servera en god och nyttig måltid.
I livsmedelsaffärens frysdisk hittar man fenomenet rödingen. Väl hemma i köket och efter en noggrann genomgång av förpackningens text kan konstateras att livsmedlet producerats i Anderna – förmodligen av ett nomadfolk men på helt fel ställe på jordklotet.
I och för sig kan det väl vara en lyx att få konsumera en så berest råvara. Men tanken på all den flygfotogen som behövts för att få rödingen på matbordet gör smaken på måltiden katastrofal. Och det beror inte på kocken. Vad är det för fel på fjällröding från de Västerbottniska fjällsjöarna? Listan över vansinnet att transportera ihjäl förnämliga och nyttiga råvaror kan göras hur lång som helst.
Vidare har vi fenomenet med våra politiker, valda till kommuner och landsting. De är tillsatta av oss väljare och konsumenter för att tillvarata kommunens eller landstingets bästa. Vad har de hittat på?
Jo, de har upprättat upphandlingsreglementen som man kan önska dit pepparn växer. För att bli antagen som leverantör ska man i hundrasidiga kompendier, försäkra, intyga, klargöra, vara datauppkopplad och det till den milda grad lämna ut sig själv och sin verksamhet att ingen liten lokal producent eller hantverkare orkar med pappersvansinnet. Oavsett hur goda limpor man bakar eller hur ekologiska potatisar man odlar.
Kanske är det ändå någon fördel med att pannkakorna till våra barn och gamlingar kommer från till exempel England eller Skottland. Det kan kanske bidra till att våra elever behärskar det engelska språket bättre då de lämnar skolan och att våra gamlingar hänger med i det svenska språk som innehåller mer och mer engelska låneord.
Den stora frågan är när ska vi börja inse att lokalproducerat är till nytta för vår miljö, våra öppna landskap och för den värld vi ska lämna över till nästa generation, och i slutändan för vår plånbok. SPF Västerbottensdistriktet stödjer och värnar om våra lokala odlare och livsmedelsproducenter för ett framtida hållbart samhälle.
Kerstin Forsman
ordförande SPF Västerbotten
Lennart Brändström
vice ordförande SPF Västerbotten