En ny långtidsbudget för EU ska fastställas, och ambitionerna skiljer sig mycket åt.
Vem tar notan när britterna lämnat bordet?
Den frågan försökte EU-kommissionen besvara när de under onsdagen (2/5 2018) presenterade sitt förslag på långtidsbudget för unionen.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Nederländernas premiärminister Mark Rutte skrev i ett uttalande att fördelningen av kostnaderna är orättvis. Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen uttryckte liknande tankar.
Sverige, som riskerar höjd medlemsavgift med 16 miljarder kronor, har tidigare uttalat sig kritiskt om budgeten.
Statsminister Stefan Löfven (S) har lovat att Sverige ska vara snålast i EU.
Det är kanske en naturlig reaktion. Sverige är redan i dag en nettobetalare till EU, och i och med att ”rabatterna” på medlemsavgifterna avskaffas i den nya budgeten måste man ifrågasätta hur kostnaderna fördelas mellan medlemsländerna.
Samtidigt är uttalandena och medierapporteringen ett exempel på hur nödvändiga diskussioner om EU:s framtid sällan tar sig bortom just frågan om vem som är nettobetalare.
I kommissionens förslag till långtidsbudget finns både nya utgifter och nedskärningar som Sverige bör ställa sig bakom.
I kommissionens förslag till långtidsbudget finns både nya utgifter och nedskärningar som Sverige bör ställa sig bakom. Satsningar på gemensam infrastruktur, forskning och klimatåtgärder är exempelvis sådant som borde ingå i EU:s kärnverksamhet. Att jordbruksstödet och regionalstödet skärs ned är utmärkt.
Det finns förstås också en mängd saker att vara kritisk till, som de stora summor som avsätts för ”smart tillväxt”, konkurrenskraft och innovation. Men det är inte sådana nedskärningar som föreslås när den svenska medlemsavgiften diskuteras, utan grafer över vilka länder som får mest EU-bidrag.
Sveriges grundsyn på EU, att unionen ska bli ”smalare men vassare”, delas av ett antal länder, däribland Nederländerna och Danmark. Men den måste fogas samman med de expansiva ambitioner som finns, exempelvis i den stora socialistiska gruppen i EU-parlamentet som i sin budgetkommentar efterfrågade kraftigt ökade resurser.
Det som krävs då är inte först och främst en ambition om att vara ”snålast” eller att förhandla sig till ytterligare undantag och rabatter, utan att Sverige stakar ut en riktning för EU och samlar stöd för den synen.
Långtidsbudgeten är ett utmärkt tillfälle att diskutera vilken union vi egentligen ska ha.
Bråka för all del om medlemsavgiften, men missa inte den chansen.
Joakim Broman, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån