För några veckor sedan bläddrade jag nostalgiskt i en bok om tjejtjusaren Sune – som jag älskade som liten.
I boken inser Sune att han måste klä ut sig till påskkärring för att få godis. Väggarna krymper kring den lilla pojken när han inser att han måste klä ut sig till tjej, till ”fruntimmer”, som han själv uttrycker det.
När lillebror Håkan får veta att Sune ska klä ut sig till flicka håller han på att kräkas rakt ut.
Att en pojke skulle klä sig som flicka beskrivs helt enkelt som det värsta tänkbara.
Slå på tv:n och titta på valfri amerikansk sitcom. Den manliga huvudpersonen blir kär i en kvinna och efter ett tag visar det sig, till hans förskräckelse, att hon har ett manligt könsorgan. Två manliga vänner misstas för ett kärlekspar och försöker i panik bevisa att de är hetero. De inspelade burkskratten haglar.
Vad är egentligen homo- och transfobi?
Många tänker på våld, på hatbrott. Människor som går ut och slår ner bögar på stan.
Våldet är vidrigt. Men det är kulmen på en samhällsattityd där HBTQ-personer hånas, löjliggörs och skrattas åt.
Var börjar det egentligen?
Vi viftar med våra regnbågsflaggor, men något som är ”bögigt” är fortfarande likställt med något dåligt. Gay används fortfarande som ett negativt adjektiv.
Man kan få höra att man ska ha lite humor. Att ett skämt eller ett uttryck inte är så farligt, att man ska slappna av. Men i en högstadiekorridor kan fel sorts skämt vara ett slag i magen. Vem skulle vilja att en stor del av ens identitet också används för att beskriva ett dåligt slag i brännbollen på gympan?
Vi finns överallt och ord kan såra.
När vi från RFSL sitter i vårt informationstält under sommarens festivaler är det inte ovanligt att någon skrattande försöker knuffa in sin kompis till oss vrålandes ”Kolla, där är ju något för dig” och kompisen med panik i blicken skriker ”Men aldrig”.
För gud förbjude att någon skulle tro att hen var gay.
Jag tror inte att dessa personer är homofober. Kanske har de till och med gått i prideparaden. Men det är viktigt att komma ihåg att homo- och transfobi kan ta sig uttryck på olika sätt.
Du kanske inte är homofob, men du kan ändå uttrycka dig homofobiskt. Det börjar alltid någonstans, så varför inte motverka det från alla håll?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid vågar ryta ifrån, men det minsta man kan göra är att demonstrativt vara tyst. För vem vill skämta om ingen skrattar?
Vissa skämt är roliga, men de som sker på bekostnad av utsatta grupper är det inte.
Jag har slutat skratta åt skämt som inte är roliga.
Linnéa Wikman