Det sägs ibland att Ryanair i praktiken gjort mer för Europatanken än Europas politiker tillsammans.
För varje ton jet-A1 det europeiska lågprisflyget förbrukar, blir unionens högtidliga ord om fred och gemenskap lite verkligare.
Det är den polske hantverkaren som arbetar i Sverige, den svenska läkarstudenten i Rumänien och den italienska ekonomen som flyr en stagnerad ekonomi för att arbeta i Tyskland som i vardagen gör EU.
I den nya boken ”Är vi framme snart?” gör kulturskribenten Per Wirtén iakttagelsen att vardagslivet i EU:s medlemsländer i snabb takt ”europeiseras”. Människor i EU:s medlemsländer förenas underifrån genom förändrade vanor. Vi handlar i samma butikskedjor, vi dricker samma kaffe, vi åker till samma weekendresmål.
På ett plan är detta resultatet av de politiska beslut som skapade den inre marknaden, men framförallt är det ett resultat av entreprenörer, som Ryanairchefen Michael O’Leary, som gör politiska beslut till europeisk vardag.
För Wirtén blir denna ”banala europeisering av Europa” ett argument för mer politiskt beslutsfattande på europeisk nivå. När vardagslivet europeiserats, måste politiken följa efter. Har det inte blivit dags för Europas förenta stater, frågar sig Wirtén.
Det senaste året har det märkts en pro-europeisk motreaktion mot Brexit och högerpopulisters och EU-kritiska partiers framgångar.
EU-flaggor är den självklara symbolen i demonstrationerna mot den polska regeringens försök att montera ner delar av den liberala demokratins institutioner och i flera val under våren har tydligt pro-europeiska partier noterat stora framgångar.
”Att vara öppet EU-positiv är inte längre något att skämmas över”, sammanfattade Michiel van Hulten, tidigare holländsk politiker och nu verksam vid London School of Economics, nyligen trenden (The Economist 13/5 2017).
Dessa opinionsyttringar har av en del tagits som intäkt för att det är dags att fördjupa EU-samarbetet. Frankrikes president Emmanuel Macron argumenterar för en gemensam budget och en gemensam finansminister för eurozonen.
Även EU-kommissionen, med ordföranden Jean-Claude Juncker i spetsen, vädrar morgonluft och har under våren föreslagit att politikområden som arbetsmarknadsregler, social trygghet och föräldraledighet i större utsträckning borde behandlas i Bryssel.
Sådana initiativ visar emellertid bara att man förstått väldigt lite av de senaste årens EU-kritik.
Den europeiska vardagen har för länge sedan börjat leva sitt liv oberoende av politiska utopier. Nationalstaten är överlag den politiska enhet som fortfarande åtnjuter störst legitimitet, och så lär det förbli. Olika språk och politiska traditioner är inget en europeisk vardag förändrar mer än på marginalen.
I Bryssel har det länge sagts att EU-samarbetet måste fördjupas ytterligare för att unionen inte ska falla isär.
Denna idé kan i själva verket vara det största hotet mot det europeiska samarbetet.
Det Europa de allra flesta EU-vänner omfamnar är nämligen inte Jean-Claude Junckers utan Michael O’Learys.
Svend Dahl
fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån
Det senaste året har det märkts en pro-europeisk motreaktion mot Brexit och högerpopulisters och EU-kritiska partiers framgångar.