Inför ”lagen” ska vi alla vara lika. Vi betalar samma skatt till stat och kommun. Men vad är det som vi får för våra skattepengar. Alla som bor i Sverige, oavsett var vi bor, borde behandlas lika. Men så är det inte.
Vi kan exemplifiera detta med två likartade företag som driver varsitt hotell och vill utvidga sin verksamhet. Allt pekar på att det finns goda förutsättningar för att det skulle fungera för båda företagen. De kan uppvisa samma siffror och förväntas få samma resultat i framtiden. Kostnaden för bygget beräknas också lika. Men det ena företaget får avslag på sin låneansökan medan det andra får lånet beviljat. Man kan ju undra varför.
Jo, det är nämligen så att det ena företaget finns på landsbygden och det andra i tätorten. Här kommer det som är grundläggande för de olika förutsättningarna: byggkostnaden på landsbygden är större än värdet på byggnationen. Det vill säga att banken inte får någon garanti för sina utlägg och därför inte satsa sina pengar på hotellet på landsbygden.
När det gäller statliga garantier kan sådana bara lämnas till bostäder – inte till hotell, kontor och industrilokaler. På en del ställen har kommuner gått in och subventionerat kostnaderna för företag eftersom man behöver de jobb som skapas. Men detta är egentligen inte lagligt.
Det finns många entreprenörer på landsbygden som vill mycket men som väljer att låta bli att satsa på grund av svårigheterna att få låna pengar.
Var finns garantierna och det riskvilliga kapitalet som gör det möjligt för landsbygden att utvecklas? Som det ser ut i dag verkar det som om staten och bankerna inte tror på den marknaden – och då finns ingen chans att hela Sverige ska leva.
Gunilla Johanssonordförande Länsbygderådet Västerbotten
Jan Hultmanstyrelseledamot Länsbygderådet Västerbotten