Som präst har jag mött många människor som drabbats av sorg.
De timmar jag suttit med sörjande enskilt och i sorgegrupp är oräkneliga.
Trots att jag tycker att kyrkans präster och diakoner gör ett bra arbete så har de flesta av oss mer än en gång drabbats av dåligt samvete för att vi inte följt upp kontakterna som vi borde ha gjort.
I dag handlar det inte längre bara om vad vi som kyrka kan göra för de sörjande. Med det stigande antalet som går ur kyrkan, och med en allt större andel invandrare, behöver också samhället skapa former för stöd till sörjande.
Sorg är en frisk, inte en sjuk, reaktion på en livskris. Utan sorg går det inte att börja leva igen. Men för att sörja och gå vidare behöver människor stöd. Släkt och vänner är självklart viktiga, men även när det stödet finns så räcker det ofta inte till.
Sorgeperioder innebär påfrestningar både för den psykiska och fysiska hälsan och ibland kan också ekonomin bli ett problem. För människor i arbete är det ofta också en kostnad för arbetsgivarna om stödet för den sörjande är bristfälligt.
Samhället satsar stora resurser i samband med ett barns födelse – vilket är helt rätt. Kontrasten till det stöd som människor får i samband med död och sorg är väldigt tydlig, trots att bägge upplevelserna är oerhört genomgripande för de närmast inblandade.
I Dagens Nyheter (1/2 2017) föreslog Mari-Ann Hjulbäck, ordförande i ett nätverk för självhjälp för dem som mist en nära anhörig, att på samma sätt som man får föräldrapeng när barn föds så borde det finnas en ”sorgepeng” när man drabbats av sorg. Hon föreslog vidare att det borde införas sorgemottagningar för sörjande.
Varje människas sorg är unik och även om det finns vissa gemensamma drag så går det inte att presentera en mall som passar alla.
De sorgegrupper som finns i kyrkorna har stora likheter med självhjälpsgrupper typ Anonym Alkoholister. Mycket av hjälpen handlar om att man lyssnar och stöttar varandra, inte att präster och diakoner talar om hur det ska vara
Det är stora dolda kostnader som sorg innebär för samhället, både för sjukvården och för arbetsgivarna. För många är det också ett stort personligt lidande att drabbas av sorg. Därför borde kommunerna, gärna i samverkan med Svenska Kyrkan, utveckla ett mera genomtänkt arbete för människor med sorg.
Kan sådana lokala initiativ sedan leda till att riksdag och regering beslutar om någon form av ”sorgepeng” som människor kan ta ut under det första året efter ett dödsfall så tror jag att det skulle finnas många vinnare. Man kunde börja med 30 dagar som kunde tas ut som enskilda dagar eller som förkortad arbetstid.
I vilken kommun i Norrans spridningsområde får vi se den första motionen i detta ärende?
Hans Marklund
präst
Sorg är en frisk, inte en sjuk, reaktion på en livskris. Utan sorg går det inte att börja leva igen.
