På den svenska landsbygden finns hundratusentals obebodda hus. Kuriöst nog är det svårt att hitta hus för familjer som vill flytta in.
Sverige kan lära av kontinenten: en särskild beskattning av tomma hus är i många länder en vanlig åtgärd för att bli av med bostadsbristen på landsbygden.
För 200 år sedan bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. I dag är det nästan tvärtom, 85 procent bor i tätorter.
Processen kallas urbanisering. Konsekvensen är hundratusentals obebodda hus i resten av Sverige.
En del av de tomma husen ägs av en släkt i storstan, med gammal anknytning till bygden, och befolkas några veckor under året, eller inte alls. En annan del har uppstått vid sammanslagning av jordbruk och lämnas ofta till att förfalla.
Sedan klagas det när kommunen börjar dra in kollektivtrafik och skolor och vårdcentral på grund av för litet befolkningsunderlag. Snacka om att skjuta sig själv i foten.
Det paradoxala är att det finns familjer som vill flytta ut på landet, leva energisnålt, odla ekologiskt och värna klimatet, som vill förverkliga en dröm om ett mer naturnära liv på landsbygden och gärna hyr eller köper dessa gårdar och hus.
Dessa fastigheter kommer dock inte ut på marknaden, vilket bidrar till avfolkningen. Detta trots att hus och ladugårdar står tomma och åkrar och ängar växer igen.
Det finns många sätt att älska ihjäl sin hembygd. Ett av de mest effektiva är att lämna husen tomma och därigenom försvåra för växande familjer och inflyttare att hitta någonstans att bo.
En central fråga är just boendemöjligheterna på landsbygden. Här har även de låga huspriserna gjort att många väljer att behålla sina hus eller släktgårdar trots att ingen längre bor där. Det råder brist på hus … som finns.
Statistiska centralbyrån (SCB) har gjort antagandet att alla småhus som saknar folkbokförd befolkning, används som fritidshus. SCB har dock ingen definition av obebodda hus. Det betyder att alla 575 384 småhus utan mantalsskriven person, registrerats i statistiken som fritidshus, även de som är övergivna och obebodda.
Enligt statistik finns det alltså inga tomma hus i landet.
Reser man runt i Sverige utanför de större städerna inser man dock snabbt hur Sverige har förvandlats från en levande landsbygd till ett land bestående av fritidshus, ödehus och förfallna gårdar. Inget politiskt parti tar upp problemet, inte ens riksorganisationen ”Hela Sverige ska leva”. Man verkar blunda för ett uppenbart problem.
I Skellefteå kommun finns det nya beräkningar som visar att det finns cirka 2 500 tomma hus.
Man kan trolla med statistik, men fakta går inte att bortse ifrån. Om trenden håller i sig kommer bara en tredjedel av dagens bebodda fastigheter utanför tätorterna att vara just bebodda om 30 år. Om 50 år är dessa byar helt obebodda – om prognosen följer en rak matematisk formel.
Här kan Sverige lära av kontinenten. Särskild beskattning av tomma hus är i många länder en vanlig åtgärd för att bli av med bostadsbristen, bekämpa avfolkningen samt att stimulera entreprenörskap och egenföretagande på landsbygden.
I Norge har man både boplikt och brukningsplikt. Även i Danmark finns brukningsplikt under 180 dagar per år. Det kan dock finnas andra sätt att driva fram bosättning på landsbygden, exempelvis genom skatt på tomma bostadshus, som till exempel i Belgien, Frankrike och Spanien.
Effekterna är synliga på kort sikt: uthyrning, renovering och inflyttning. Genom beskattning av obebodda hus skapas även höga inkomster som – i vårt fall – kan investeras på den svenska landsbygden.
En vinst-vinst-situation.
Tobias De Pessemier