I dag talas det alldeles för lite om de brottsoffer som har en funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättningar riskerar att utsättas för samma typer av brott som alla andra. Skillnaden är att brotten och övergreppen ofta sker i miljöer där personer med funktionsnedsättningar vistas dagligen och där förövaren ofta är en person som de bör känna tillit till – vårdpersonal, en anhörig, en god man, färdtjänst- eller taxichauffören – och som de därmed också står i ett beroendeförhållande till, vilket i de flesta fall försvårar situationen för brottsoffret.
Ett av de största samhällsproblemen i Sverige i dag är våld mot kvinnor. Kvinnor med funktionsnedsättningar är än mer utsatta då våldet i många fall utövas av personer som kvinnan har ett nära beroendeförhållande till på grund av sin funktionsnedsättning. Vidare innebär funktionsnedsättningen i många fall att det kan vara svårt att fly och undkomma en våldsam situation.
Det våld kvinnor med funktionsnedsättning utsätts för är i allmänhet osynligt då det inte per automatik anses vara våld, exempelvis i de fall där ”hygienen” villkoras i utbyte mot sex eller i situationer då en kvinna med en intellektuell funktionsnedsättning som berättar om en våldtäkt inte anses vara trovärdig. Myter som att kvinnor med funktionsnedsättningar är opålitliga, asexuella eller hypersexuella kan påverka såväl våldsutsattheten som bemötandet. Dessa myter bidrar till att kvinnorna klandras och misstros när de försöker förmedla vad de varit med om.
Forskningen på området är tyvärr begränsad. En svensk studie har dock visat att 33 procent av kvinnor med rörelsehinder eller synskada hade efter 15 års ålder utsatts för hot, våld eller sexuella trakasserier av en man. En annan visade att 30 procent av kvinnor i kontakt med psykiatrin hade utsatts för fysiskt våld efter 16 års ålder och att 19 procent av kvinnorna hade utsatts för sexuellt våld.
Internationella studier visar också att bland poliser som utredde sexuella övergrepp mot kvinnor med utvecklingsstörning fanns en ovilja att gå vidare med fallet om den misstänkte gärningsmannen själv hade en funktionsnedsättning. Polisen ansåg att sådana övergrepp borde klaras av ”internt”. Hur brottsliga handlingar mot personer med funktionsnedsättningar ska hanteras får aldrig reduceras till en privatsak.
Tyvärr leder alltför få anmälningar om brott mot personer med funktionsnedsättningar till faktiska åtal och påföljder. Polisen upplever ofta svårigheter med att få fram utsagor av offret som håller i domstol och i dag anges till exempel inte i polisens förhörsprotokoll om brottsoffret har en funktionsnedsättning, vilket leder till att många polisutredningar läggs ner i brist på bevis.
Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Det krävs därför en ökad medvetenhet och kunskap hos rättsväsende och polis om dessa gruppers villkor och särskilda utsatthet, annars riskerar bland annat kvinnor med funktionsnedsättningar att fortsätta utsättas för flerfaldig diskriminering och utsatthet. Detta är också en fråga som måste prioriteras i vår regerings arbete i att stärka brottsoffer.
En av de viktigaste hörnstenarna i en demokrati är ett starkt rättsväsende. Inför lagen ska alla vara lika. Så är inte fallet i dag. I Folkpartiets Sverige har alla individer samma rättigheter och möjligheter. Sverige ska vara ett tryggt och rättssäkert land för alla.
Maria Lundqvist Brömster(FP) riksdagsledamot för Västerbottens län, handikappspolitisk talesperson
Johan Pehrson(FP) riksdagsledamot för Örebro län, rättspolitisk talesperson