Författaren Stieg Larsson vid sitt skrivbord på TT:s feature- och bildredaktion vid Kungsholmstorg i Stockholm 1984.
1995 fyllde jag 20 år. Mitt i ett årtionde som var speciellt på väldigt många sätt. Förutom grungemusik, finanskris och svenskt EU-medlemskap, präglades årtiondet också av en påtaglig rasism.
Jag växte upp i Timrå, strax norr om Sundsvall. På helgerna tog man så klart bussen till den större staden, och jag minns hur det inte var ovanligt att skinnskallarna gick omkring öppet på gatorna. Vitt ariskt motstånd, VAM, fanns klottrat på väggarna och i Timrå, där jag alltså bodde, brann kors utanför flyktingförläggningen.
Jag minns väl hur Sverigedemokraterna, som i början av 90-talet var ett väldigt litet parti långt utanför riksdagen, höll tal på torget i Sundsvall. Något som alltid slutade med våldsamma konfrontationer, när även motdemonstranter dök upp.
Samma år som jag alltså fyllde 20 år grundades också den antirasistiska tidskriften Expo. En publikation av sin tid kan man säga.
En av tidningens grundare hette Stieg Larsson. Och resten är historia som man brukar säga.
Nya Stieg Larsson-dokumentären har smygpremiär i BjurseleI går hade dokumentären om Stieg Larsson premiär. Skelleftehamnssonen som växte upp hos sin morfar i Måggliden, utanför Bjursele i Norsjö kommun.
Tyvärr har jag själv ännu inte haft möjlighet att se filmen, men planerar att göra det inom kort.
Men i dag är det inte främst gator och torg som är rasismens främsta spelplan, utan de sociala medierna.
För Stieg Larsson var betydligt mer än en deckarförfattare. Även om just den biten, i många stycken har kommit att prägla hans eftermäle.
Främst var han en vetgirig och outtröttlig granskare av svensk nazism och högerextremism. Företeelser som inte på något sätt har minskat i aktualitet sedan Stieg Larssons alldeles för tidiga bortgång för 14 år sedan.
I dag, drygt 20 år efter Expos tillkomst, ser vi återigen ett samhälle som i många avseenden påverkas av polarisering och konflikt. Men i dag är det inte främst gator och torg som är rasismens främsta spelplan, utan internet och de sociala medierna.
Högerextrema Alternativ för Sverige var under valrörelsen större på Facebook än fem av riksdagens etablerade partier. Bara Sverigedemokraterna och Moderaterna var större.
Stieg Larsson avled 2004, innan de sociala medierna blev en så integrerad del av våra liv. Vad hade han sagt om hur extremister i dag använder nätet för att sprida sitt hat?
Kanske hade han pekat på det faktum att kampen om verklighetsbeskrivningen riskerar att förloras, så länge de goda krafterna är tysta och inte tar sitt ansvar.
För var det något som Stieg Larsson tog så var det just ansvar. Han levde hela tiden med en påtaglig hotbild mot både tidningen och sig själv. Trots detta fortsatte han sin obevekliga kamp för demokratin.
Om de goda krafterna sitter tysta är de en del av problemet.
Eller som Lisbeth Salander säger i ”Flickan som lekte med elden”: "Det finns inga oskyldiga. Det finns bara olika grader av ansvar."