Fackförbundet IF Metall vill åstadkomma ett systemskifte där den konkurrensutsatta exportindustrin ska acceptera att löneökningstakten är högre för enklare arbeten än för mer kvalificerade. Detta synsätt bäddar för oreda och huggsexa på den svenska arbetsmarknaden.
IF Metall ställer krav som innebär att anställda inom avtalsområden där snittlönen ligger lägre än 25 000 kronor per månad ska ha högre relativa löneökningar än anställda inom industrin. Resultatet blir att lönerna ökar snabbare i verksamheter med lägre betalningsförmåga och till exempel inom handeln där kostnader ofta kan vältras över på kunderna. Det finns inga gratispengar och i slutänden måste allt tas ur produktionen och exportintäkterna.
För grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, till exempel ungdomar, skulle förslaget innebära ett dråpslag eftersom högre ingångslöner gör det ännu svårare att få ett jobb. Lönebildningens mekanismer är inte konstiga. Om priset på enklare arbeten är för högt slås dessa ut eftersom efterfrågan kommer att minska. Ökad arbetslöshet med andra ord. Det är inte något fel på enklare arbeten. Tvärtom är de nödvändiga och för de flesta av oss är det vår första kontakt med arbetslivet. För ungdomar och andra grupper som har svårt att etablera sig är det sättet att få in en fot och skaffa sig arbetslivserfarenhet.
Sverige är helt beroende av sina internationellt konkurrensutsatta exportföretag. Hälften av alla varor och tjänster vi producerar exporteras. För att vi ska vara konkurrenskraftiga kan inte svenska löner öka i snabbare takt än i konkurrentländerna. Det sätter taket för vilken löneökningstakt Sverige tål. Därmed måste exportsektorn bestämma normen för arbetskraftskostnader.
Om nu IF Metall verkligen anser att den kostnadsnivå som etableras genom industrins förbundsavtal inte längre ska utgöra normen som övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig till kommer vi att gå en turbulent period till mötes. Det blir en lönebildning utan hänsyn till vårt beroende av framgångsrika exportföretag. Vi har prövat ett sådant system. Under 1970- och 1980-talen hade vi höga löneökningar på papperet men luft i plånboken. Det gav ett förödande resultat, inte minst för IF Metalls medlemmar.
Vi har vant oss vid låg inflation, låga räntor och riktiga löneökningar. Ökade reallöner kan bara försvaras om företagen kan öka sin förtjänst, antingen genom ökad produktivitet eller genom att kunna ta mer betalt av kunderna.
Jan-Eric Sandberg
regionchef för Teknikföretagen