Sveriges mest jämställda föräldrar finns i Västerbotten.
Länet slog sig för bröstet när papporna i Dorotea och Umeå under 2016 tog ut 34 procent av föräldraförsäkringen medan kvinnorna tog ut 66. Övriga riket snittade 73 procent av föräldraledigheten för damerna och 27 procent för herrarna.
Det är ju så man vill gråta. Den långa väg som vi har kvar innan föräldraskapet är jämställt är lika deprimerande som faktumet att regeringen anser att bolagsstyrelser blir jämställda om de består av 40 procent kvinnor och 60 procent män.
Det är märkligt att vi inte nått längre. Förutsatt att barnet kommit till genom samtycke mellan föräldrarna kan man tycka att båda parter bör vilja sörja för barnets omsorg lika mycket.
Men så är det inte. Anledningarna är många, och visst kan det biologiska spela en liten roll i förklaringen, men med handen på hjärtat: visst rundar vi biologin titt som tätt nuförtiden?
Ibland verkar jämställdhetsfrågan vara ett objekt för ofantligt mycket tyckande, men desto mindre agerande.
Hur kommer det sig att det finns så många som pratar om vikten av jämställdhet mellan könen, men som inte handlar därefter?
Att skriva om det på sociala medier, eller stå på torg och demonstrera, är givetvis bra. Men uppenbarligen blir vi inte mer jämställda för det.
Så kallade feminister måste ta sig från tangentborden och demonstrationstågen och gå till principiella handlingar, som att låta männen vara hemma större delen av föräldraledigheten eller träda in i mansdominerade branscher på arbetsmarknaden.
Orkar vi inte vara konkreta kommer det jämställda samhället att låta vänta på sig.
Hur många gånger har man inte frågat en kvinna om hur hon och hennes partner gjorde med föräldraledigheten och mötts av en lång harang av ursäkter för varför kvinnan var hemma större delen av tiden. Detta medan hon i nästa andetag påpekar vikten av jämställdhet mellan könen.
Nog finns det strukturproblem med i bilden, men vi måste bita ihop och våga ta några personliga konsekvenser om vi menar allvar med jämställdhetskampen.
Själv delar jag och maken lika på föräldraledigheten. Han var också hemma först, av praktiska och arbetsmässiga skäl, men lika mycket av principiella.
Om vi vill se en förändring i det könsstereotypa föräldraskapet måste vi bryta normen.
Allt annat är halvhjärtat.
Det kanske ligger något i den där gamla visan ”tjejer, vi måste höja våra röster för att höras”.
Gapa på så mycket ni bara kan, men var beredda att kavla upp ärmarna också.
Micaela Löwenhöök