Har Skellefteå samma framtidstro i dag?

1945 firade Skellefteå stad, under pompa och ståt, sitt 100-årsjubileum.

1945 firade Skellefteå stad, under pompa och ståt, sitt 100-årsjubileum.

Foto: Skellefteå museum

Not Found2019-03-16 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
undefined
1945 firade Skellefteå stad, under pompa och ståt, sitt 100-årsjubileum.

Året var 1945 och Skellefteå stad firade 100 år. Under klarblå himmel pågick festligheterna i 42 dagar.

Allt detta finns skildrat i filmen "Den stora festen", producerad av Christer Nyström.

Trots pågående världskrig kokade det av framtidstro i den lilla norrländska staden. Inte visste man då att detta också skulle bli ett fredens år, när kriget någon månad senare tog slut.

Hertigparet av Västerbotten, prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla, kom på besök och prinsen höll ett invigningstal där han hyllade stadens näringsliv och initiativkraft.

”Utan denna företagsamhet, denna vilja till framsteg skulle Skellefteå väl ännu ha varit ett stilla bygdecentrum med några tusen innevånare, nu är det för norrländska förhållanden en stor stad, en stad vars insatser ha betydelse för hela vårt land”, konstaterade prinsen.

Nu har 74 år passerat sedan den där varma jubileumssommaren. Och frågan är om den där påtagliga framtidstron fortfarande finns kvar?

Jag har bott i Skellefteå i snart fyra år och för mig är denna framtidstro väldigt påtaglig. Att var och varannan kommuninnevånare går runt med en ”Skellefteåmössa” och att Skellefteå-loggan finns klistrad på bil efter bil måste vara varje kommunchefs dröm. Det ser man sannerligen inte överallt. Den stoltheten för hemkommunen går inte att tvinga på någon.

Trots brinnande världskrig kokade det av framtidstro i den lilla norrländska staden.

Lägg också till byggboomen, kommande infrastruktursatsningar och framtida industrietableringar. Allt sådant skänker hopp och tillförsikt inför framtiden.

Så jag har svårt att känna igen mig när jag ibland hör historier om att det sannerligen inte alltid har varit så här. Hur det fanns en tid, för inte allt för länge sedan, när tron på framtiden inte var lika stark.

Och det är innevånarna som har gjort skillnad. En stad är nämligen ingenting utan de som bor där.

Det vet om inte annat Boråsarna. Staden som fick höra Sveriges infrastrukturminister, Åsa Torstensson (C), undra ”Vad ska Göteborgarna göra i Borås?”, apropå oppositionens vallöfte om höghastighetståg mellan Göteborg och Borås.

I radioprogrammet ”När det slutade regna i Borås” beskrivs hur man med hjälp av kulturen lyckades förändra den tidigare gråa och tråkiga bilden av staden till något positivt.

På samma sätt är Skellefteå betydligt mer än gruvor och tung industri. Det är en växande tjänstesektor, ett rikt kulturliv och ett tolerant och mångkulturellt samhälle med stor tro på framtiden.

Eller som prins Gustaf Adolf sa i sitt tal, den där varma dagen sommaren 1945:

”I dessa västerbottniska kustsocknar bor en arbetsam och duktig bondebefolkning, allmänt vitsordad för fromhet och dygd.”

Så sant som det är sagt.

Läs mer om