Sverige ligger i topp inom EU när det gäller narkotikarelaterade dödsfall, bara Estland har fler.
2013 hade Sverige nästan fem gånger fler dödsfall än EU-genomsnittet sett till folkmängden.
Samtidigt har antalet polistimmar som läggs ner på narkotikabrott tredubblats de senaste 20 åren.
Det är mest brukare som polisen tar. För 25 år sedan var 25 procent av dem som lagfördes langare, i dag är de under tio.
Denna inriktning på straff kostar 1 800 helårspoliser och leder till att 25 procent av alla fångar som sitter inne gör det för narkotikabrott. Politikerna borde inse vilken besparingspotential en omläggning av narkotikapolitiken skulle innebära, samtidigt hade vi fått en mera human narkotikapolitik.
I Norge har man börjat tänka om. Vid sitt senaste landsmöte beslöt det norska regeringspartiet Høyre om en helt ny narkotikapolitik.
I det nya partiprogrammet betonar man skademinskning och målet är att ingen ska behöva dö av en överdos. Man påpekar också att drogproblematiken ska flyttas från rättsväsendet till sjukvården och att politiken ska vila på vetenskaplig grund.
Självklart ska langare och organiserade ligor jagas med full kraft. Mycket av det gängrelaterade våldet som skakat Sverige de senaste åren handlar om kontroll av narkotikahandeln.
Sverige blivit alltmer ensamt med sin fyrkantiga narkotikapolitik, och landet har också fått skarp kritik från FN.
Samtidigt försvinner inte missbruket för att man straffar missbrukaren.
Vi måste kunna hålla två bollar i luften; jaga langarna och ligorna och samtidigt ge missbrukarna bättre vård.
Min erfarenhet från Stadsmissionen är att även när missbrukare får så kallad läkemedelsassisterad vård så är det straff och kontroll det satsas mest resurser på. Däremot är de resurser som satsas på stöd och kvalificerad terapi alltför begränsade.
Även om min kritik ibland varit hård mot beroendeenheten så inser jag att personalen bara utför det uppdrag de fått från politikerna.
Därför blev jag inte förvånad, men arg, när jag för en månad sedan läste att Robertsfors kommun tillsammans med polisen, som det första av tio löften till sina kommuninvånare lovade: ”Att under året finna och lagföra minst fem personer, yngre än 25 år, som inte tidigare varit kända för polisen i narkotikasammanhang.”
Om det finns fem sådana personer i Robertsfors så är det inte straff de behöver – utan vård. Fängelser skapar nya kontakter och nya kunskaper när det gäller narkotika, och ska man ha en chans att bryta ett nybörjat missbruk så är det vård och behandling som behövs, inte strängare straff.
I detta sammanhang är det också värt att notera att Sverige blivit alltmer ensamt med sin fyrkantiga narkotikapolitik, och att landet också fått skarp kritik från FN.
FN menar att betoningen ska ligga på vård och mänskliga rättigheter, och inte på straff när det gäller personligt bruk av narkotika.
Hans Marklund, präst