I sommar har det kommit flera rapporter om hur otillräckligt stödet är för människor med psykisk ohälsa.
Mest oroväckande är antalet självmord, men även att många interner i våra fängelser mår dåligt, liksom att barn- och ungdomspsykiatrin på flera håll i landet verkar gå på knäna. Till detta kommer att antalet sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa fortsätter att öka.
Mot den bakgrunden var det intressant att lyssna på ”Vetandets värld” (SR/P1 6/7 2017) som jämförde Sverige och Tyskland. I Tyskland är psykoterapi i olika former gratis vilket gör att många inte behöver tas in för psykiatrisk slutenvård utan kan fortsätta leva sina vanliga liv.
Man kan få behandling i upp till tre år, alltså mellan 100 och 300 terapitillfällen.
Anledningen till detta är att den tyska försäkringskassan, liksom privata försäkringsbolag, sett att det är lönsamt. Enligt vissa tyska studier så har personer som fått långvarig terapi upp till 70 procent lägre sjukfrånvaro än befolkningen i stort.
Mina egna erfarenheter från Skellefteå Stadsmission är att svensk psykiatri är alldeles för fokuserad på att ge kemiskt stöd, medan resurserna till uthålliga terapier är skamligt små. Därför tycker jag att svenska forskare och politiker borde studera det tyska exemplet.
Om Tyskland, som vi normalt betraktar som ett mycket systematiskt land, har kommit fram till att gratis psykoterapi är samhällsekonomiskt lönsamt vore det förvånande om inte samma förhållande skulle gälla även i Sverige om vi tog efter det tyska exemplet.
Att spara pengar är alltid ett gångbart argument, men än viktigare i detta sammanhang är att en utvecklad psykoterapi skulle kunna få människor att må mycket bättre.
Som präst har jag ofta stött på människor som mått dåligt av olika anledningar, men som inte haft några uppenbara psykiatriska diagnoser. Många av dessa skulle ha mått betydligt bättre om de fått ett långsiktigt professionellt stöd.
Extra tydligt har detta varit i mitt möte med människor med olika former av beroendesjukdomar. Även om de fått medicin för att klara av sitt akuta drogberoende har de alltför sällan fått hjälp att bearbeta det trasiga liv, som ibland varit inkörsporten till drogandet eller fått hjälp med att bearbeta det de varit med om under sitt drogande.
Att Tyskland med erfarenheter från två världskrig, som efterlämnat många trasiga människor, insett att god psykisk omvårdnad är lika viktig som medicinsk är inte svårt att förstå. Det är svårare att förstå varför Sverige inte tagit mer lärdom av det tyska exemplet.
Mot bakgrund av sommarens nyhetsrapportering borde det bli en viktig valfråga nästa år, men jag är inte alltför optimistisk på den punkten.
Hans Marklund
präst
Mina egna erfarenheter från Skellefteå Stadsmission är att svensk psykiatri är alldeles för fokuserad på att ge kemiskt stöd.
