De flesta av oss har någon gång i livet blivit så illa behandlad att händelsen lämnat svårläkta sår efter sig.
Inte sällan har tankar på att ge igen kommit smygande.
Det gammaltestamentliga uttrycket ”öga för öga och tand för tand” är fortfarande aktuellt, inte bara för människor från andra kulturer.
Ibland händer det att människor kommer och ber om förlåtelse. Men det vanliga är motsatsen. Vi blir därmed kvar med en obearbetad händelse.
Som präst har jag många gånger mött människor som fastnat i bitterhet på grund av oförrätter. Ältandet förstör livskvaliteten och man fastnar lätt i en offerroll.
Offerrollen kan bli extra svår att hantera om det man råkat ut för hamnat i media. Själv har jag reagerat över den stora exponering som offren för terrorattacken i Stockholm varit föremål för under vårens rättegång.
Hur går man vidare när man fått en tydlig offerroll?
En rubrik från Dagens Nyheter (1 mars 208) pekar på en väg framåt: ”Att förlåta är att befria sig själv från en börda”.
Som präst har jag många gånger mött människor som fastnat i bitterhet på grund av oförrätter.
Alltså även om ingen ber om förlåtelse är det viktigt att förlåta för att komma vidare i livet.
Kan man inte förlåta kommer det som hänt att fortsätta påverka livet negativt med obearbetade känslor av agg och förbittring.
Betydelsen av förlåtelse är extra tydligt för människor som fastnat i missbruk, och som använder sig av Anonyma Alkoholisters 12 steg. Flera av stegen handlar om förlåtelse och gottgörelse. Att förlåta handlar även om att förlåta sig själv, att hitta ett sätt att försonas med sin egen livshistoria. Detta kan ofta vara det svåraste.
En vanlig fråga är: ”Varför mår många dåligt när det flesta av oss har det rätt bra?”
En del beror självklart på psykiska sjukdomar, men jag tror att mycket av nutidens ”dåliga mående” beror på att det finns för lite förlåtelse.
I DN-artikeln jag citerade ovan säger psykologen Barbro Holm: ”Förlåtelse är viktigt för att vi ska må bra. Forskning visar att oförlåtelse stressar oss medan förlåtelse förbättrar både den fysiska och psykiska hälsan, och våra relationer.”
När jag läste dessa rader fick bönen Fader vår en djupare betydelse: ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”
Jesus var alltså långt före sin tid. För oss som är kristna är det tydligt att om vill bli förlåtna så behöver vi också förlåta.
Även för människor som inte ber Fader vår är det viktigt att lyssna till den moderna psykologin som så tydligt betonar vikten av förlåtelsen – både för den fysiska och den psykiska hälsans skull.
Hans Marklund, präst