Hans Marklund: Dödstäda eller prylbanta

Krönika. Intellektuellt vet vi att lyckan vi känner när vi byter bil, köper en ny soffa, eller en ny jacka, inte varar så länge. Ändå fortsätter vi att jaga den lyckokänsla som ytterligare konsumtion innebär, även om det ibland innebär att vi kan få ekonomiska bekymmer i framtiden.

Not Found2017-11-10 08:32
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Behöver vi allt vi köper?

För de flesta av oss är svaret nej, ändå fortsätter vi att handla. Skälet är att konsumtionen ofta är mer känslomässig än logisk.

Det finns flera skäl till att vi borde konsumera mindre. Ett är att om alla människor på vår planet konsumerade som vi i Sverige skulle det behövas över 4,2 jordklot.

Ett annat är att när vi kommer hem med nya kläder och prylar så upptäcker vi att det är tämligen fullt i skåp, garderober, lådor och garage. Dessutom vet vi att glädjen över inköpen inte håller i sig speciellt länge.

I Dagens Nyheter (29/10 2017) hittade jag ett citat av sociologen Zygmunt Bauman från ”Konsumtionsliv” (Bokförlaget Daidalos 2008): ”fastän vi är friare än någonsin i samhället hittar vi snabbt något att underkasta oss – i brist på religion: konsumtion.”

Vår kultur lider av ett konsumtionsberoende, och jag ser många likheter med människor som fastnat i ett alkohol- eller drogberoende.

Intellektuellt vet vi att lyckan vi känner när vi byter bil, köper en ny soffa, eller en ny jacka, inte varar så länge. Ändå fortsätter vi att jaga den lyckokänsla som ytterligare konsumtion innebär, även om det ibland innebär att vi kan få ekonomiska bekymmer i framtiden.

Som nybliven pensionär, i ett för stort hus med alldeles för mycket kläder och prylar, känner jag att det snarare har blivit en börda än någonting jag gläds åt. Att min mamma, som dog i somras, också efterlämnade en del har inte gjort saken lättare.

När vi nyligen besökte vår dotter i Tyskland upptäckte vi att hon ”prylbantat” ordentligt. Hon hade också avslutat Facebook och Netflix och börjat handla i en mataffär där man hade med sig sina egna behållare och påsar för det man handlade. Hon sa att hon kände sig friare med mindre.

I den DN-artikel jag citerade ovan, skriver journalisten Kristofer Ahlström: ”I mitt fall handlar det om ett slags mild, materialistisk klaustrofobi.”

Alltså en känsla av att prylarna blir något som begränsar ens liv.

Att bli äldre är också att tydligare drabbas av insikten om livets ändlighet, inte minst när vänner i ens egen ålder drabbas av sjukdom och död.

I stunder av klarsyn inser jag då att det är viktigare att umgås med vänner, eller att hjälpa en flyktingfamilj, eller någon med missbruksproblem, än att konsumera mera. Jag inser också att gå på teater, bio, konserter, läsa en god bok eller gå i kyrkan ofta ger ett större utbyte än att försöka hitta en plats för ytterlige en pryl därhemma.

Oavsett om vi kallar det prylbanta eller dödstäda tror jag att vi är många som skulle uppleva en större frihet om vi vågade göra slag i saken.

Hans Marklund präst Det finns flera skäl till att vi borde konsumera mindre. 18541236