I slutet av 1990-talet arrangerade RFSL ett möte i Skellefteå med representanter från de politiska partierna och Svenska kyrkan.
Jag vill minas att det var vi präster och Agneta Hansson (V) som uttryckte störst förståelse för RFSL:s ståndpunkter. Övriga ”mumlade i skägget” eller var direkt tveksamma.
Mycket har hänt på 20 år. Om man i dag uttrycker tveksamhet till hbtq-kraven stämplas man snabbt som homofob mörkermänniska. Nu senast vid en sammankomst i S:t Örjans församling.
Politiker är snabba på att ”blöta fingret” och känna efter hur vinden blåser.
Inom kyrkorna sker förändringarna betydligt långsammare. Vår historia är betydligt längre än partiernas, och vi har lärt oss att ”den som gifter sig med samtiden snabbt kan bli änka”. Kyrkorna har också lärt sig att man kan leva tillsammans, även om man har olika åsikter om teologin och moralen.
Jag är glad för att Svenska kyrkan så tydligt tagit ställning för flera av de krav som RFSL drivit i många år. Samtidigt får ”botgöringen” för våra historiska synder inte innebära att vi inte kan vara kritiska till vissa fenomen inom hbtq-rörelsen.
Politiker är snabba på att ”blöta fingret” och känna efter hur vinden blåser.
Senast hörde jag i SR Studio Ett (29/5 2018) om hur seminarier om ”kemsex” (= drogsex) och prostitution är en del av Stockholm Pride.
Att använda droger, och att köpa sex, är olagligt i vårt land och därför någonting som inte bara vissa kristna grupper borde vara kritiska emot. Vi kristna kommer också att fortsätta att vara kritiska mot sexuell lösaktighet, oavsett om den är homo-, bi- eller hetrosexuell.
Ett viktigt skäl till att Svenska kyrkan var positiv till samkönade äktenskap var att vi ville uppmuntra trogna och varaktiga relationer, en åsikt som inte uppskattas av alla.
Men det är inte bara på sexualmoralens område som det varit snabba kast de senaste decennierna. En fråga som är lika grundläggande när det gäller synen på mänskliga rättigheter är synen på flyktingar. Det är mycket som har hänt sedan Fredrik Reinfeldt (M) för fyra år sedan uppmanade oss att ”öppna våra hjärtan”.
Situationen för många av världens flyktingar har inte förändrats. Trots detta verkar det i dag vara svenskars känslor och behov som är det viktiga, inte att vi ska hålla fast vid de principer som till helt nyligen var ”heliga” för de flesta politiska partier.
Många kristna är djupt engagerade i att stötta flyktingar. Därför tror jag att många kristna väljare känner sig vilsna inför höstens val. Synen på flyktingar och minoriteter liknar inte transport--eller sjukvårdsfrågor. Det är något djupt moraliskt som därför kan få företräde framför andra viktiga frågor när man lägger sin röst på valdagen.
Hans Marklund, präst