FOTO: PRIVAT
Besöket i slumområdet Darawi i utkanten av Mombay gjorde att alla fördomar mot slumområden kom på skam. Där sjöd det av entreprenörsanda, av en vilja att se möjligheterna och en fantastisk uppfinningsrikedom.
FOTO: PRIVAT
Besöket i slumområdet Darawi i utkanten av Mombay gjorde att alla fördomar mot slumområden kom på skam. Där sjöd det av entreprenörsanda, av en vilja att se möjligheterna och en fantastisk uppfinningsrikedom.
På internationella kvinnodagen skrev jag här i Norran om ett besök som jag och tre av mina riksdagskollegor gjorde i Indien i början av året. Då tog jag upp Sveriges goda förbindelser med världens största demokrati och de utmaningar som landet står inför. Men främst fokuserade jag på huvudsyftet med vår resa: att på plats ta del av och informera oss om kvinnors situation i ett land där särskilt fattiga kvinnor är utsatta. Fattiga kvinnor är tyvärr inget ovanligt i ett Indien där 800 miljoner människor lever på under två dollar om dagen.
Det har snart gått fyra månader sedan en 23-årig kvinna våldtogs och mördades i New Delhi. Var tjugonde minut våldtas en kvinna i Indien. Hon var en av dem. Samtidigt blev hennes fall mer uppmärksammat än alla de andra drygt 24 000 våldtäkterna som sker varje år tillsammans. En siffra som flera experter menar är i underkant.
Våldet mot kvinnor i allmänhet och våldtäkter i synnerhet är ett problem som framförallt drabbar unga och fattiga kvinnor från de lägre kasten. Officiellt är kastsystemet avskaffat. Men det finns ändå tydliga sociala klasser som inte har suddats bort av lagändringen. De flesta våldtäkter sker av en man från en högre samhällsklass än kvinnan vilket också gör att det massmediala intresset inte är särskilt stort.
Många flickor kommer från små byar långt bort från New Delhi och har blivit sålda av sina familjer i tron att de ska få ett bra arbete och kunna skicka pengar till byn. De hamnar ofta i stället på gatan, eller på bordell, och har inga ekonomiska möjligheter att ta sig därifrån.
En annan viktig faktor är den utbredda mansdominerade kultur som råder i landet. Den förhärskande attityden förringar och marginaliserar kvinnor. I indisk film- och musikindustri framställs män som ger sig på kvinnor som machohjältar. Samtidigt som indisk press använder omskrivningar som ”eve teasing” för vad som i realiteten är sexuellt ofredande.
Det är när samhället i stort ställer upp på en beskrivning av verkligheten som inte är sann som orättvisa tillåts frodas. Förringande av människor gör mig både arg och ledsen, som kvinna, men framförallt som medmänniska.
Indiens utrikesminister Salman Khurshid, som vi besökte, var allvarligt bekymrad över alla våldtäkter. Samtidigt som han var nöjd med att det indiska rättssystemet, som hade reagerat snabbt och nu skulle ändra en rad lagar för att försöka stävja våldtäkterna. Men även om den indiska regeringen gör allt i sin makt för att komma tillrätta med problemen så är det viktigt, inte minst för Indiens kvinnor, att de känner stöd från omvärlden.
Därför är jag glad och stolt över att vara del av en riksdag som anslår 38,2 miljarder kronor till bistånd i år. Jag är glad och stolt över att stödja en regering som i sitt biståndsarbete har ett särskilt fokus på kvinnornas situation i våra mottagarländer, och jag är glad och stolt över att stödja en regering som signerat en rad samförståndsavtal med den indiska regeringen. Bland annat ett om hälsovård och folkhälsa som berör viktiga samarbetspunkter kring bland annat mödra- och barnhälsovård samt sexuell och reproduktiv hälsa.
Jag och mina kollegor var även i Mombay för att besöka några av de många svenska företag som finns i Indien. Vi gjorde samtidigt ett besök i Darawi, ett av de stora slumområden som finns i staden. Väl på plats kom alla fördomar mot slumområden på skam. Det vi möttes av var entreprenörsanda, en vilja att se möjligheter, en stolthet över att klara sig själv och en fantastisk uppfinningsrikedom.
I varje litet skjul arbetade människor, oftast män, med olika återvinningsprojekt. Det var tydligt att när en person kommit på en möjlighet att återvinna något så såg grannen genast nästa möjlighet att återvinna det den första lämnat efter sig. Många män hade flyttat in till området för att arbeta och skicka hem pengar till sina familjer i byarna utanför Mombay. Det är också ett sätt att stärka kvinnorna eftersom det tack vare pengarna ger möjligheter för unga flickor att studera.
Så allt är, tack och lov, inte nattsvart. Omvärldens och den indiska regeringens arbete med frågan går framåt, om än långsamt i mina otåliga ögon. Än mer upplyftande är då i stället de ljusglimtar och det hopp om en positiv utveckling som syns hos de indiska männen och kvinnorna själva.
Just nu sveper en renässans för kvinnans rättigheter över det indiska samhället. I takt med ekonomisk utveckling har fler kvinnor kunnat utbilda sig och många är upprörda över samhällets och statens oförmåga att skydda alla sina medborgare. Många kvinnor kämpar nu för självklarheter som rätten att bli tagen på allvar från polismyndigheter när man anmäler en våldtäkt och att de ska upprätthålla de lagar som skyddar kvinnorna.
I deras kamp är det viktigt att de känner ett stort och uppriktigt stöd från sin omvärld, inte minst från Sverige. Något som jag, mina kollegor och Sveriges regering tar på största allvar.
Elisabeth Björnsdotter Rahmriksdagsledamot för Västerbottens län
