Representanter för skogsindustrin och Skogsstyrelsen har föreslagit ytterligare nedskjutning av älgstammen i länet. Som skäl för detta anges att en betesinventering indikerat ökade älgbetesskador på unga träd.
Deras förslag kan ifrågasättas. Den metod som Skogsstyrelsen använder vid sina inventeringar har nämligen kritiserats. Viltforskaren Petter Kjellander som gjorde utvärderingen menar att det ur skogsbrukssynpunkt intressanta är om tillräckligt många oskadade träd blir kvar efter det att älgarna betat, inte hur stor procentandelen de betade träden är.
Om det exempelvis finns 1 000 träd per hektar och tio procent av dessa har betats finns det 900 obetade träd kvar. Om det däremot bara finns 500 träd per hektar medför en tioprocentig betesskada att endast 450 träd är oskadade. Skogsstyrelsens procentangivelser är således mindre relevanta i sammanhanget.
I sin förlängning innebär detta att om skogsbruket förändras och fler träd återetableras efter en avverkning skulle risken för ekonomiska bortfall till följd av älgbete minska. Det kan kanske verka alltför enkelt, men så enkelt är det.
Petter Kjellanders utredning visade också att graden av betesskador i stor utsträckning beror på andra faktorer än antalet älgar. Snödjupet är en sådan faktor. Vintrar med stort snödjup medför betydligt större betesskador än vintrar med lite snö. En annan studie har visat att det inte i första hand är antalet älgar som ligger bakom graden av betesskador utan glesheten i ung skog.
Flertalet skogsbolag, och därtill en del privata skogsägare, tillämpar ett skogsbruk som innebär att områden kalhuggs. Därefter harvas marken och trädplantor som dragits upp i växthus sätts i rader. Ungefär 2 500 plantor planteras per hektar. När plantorna sedan nått cirka en och en halv meter röjs i stor sett alla andra små träd bort. Resultatet blir en gles tallodling, en monokultur med tallar i lagom beteshöjd för vinterälgar. Om dessa få kvarvarande tallar sedan betas kan en relativt liten betesprocent medföra bortfall i kommande avverkningar. Man brukar ju säga att som man bäddar får man ligga.
Tyvärr är det denna schablon som tjänstemän vid skogsbolag och skogsstyrelse har som utgångspunkt för skogsbruk. En del skogsägare, främst privata sådana, använder dock en annan metod, så kallad naturlig föryngring. Det innebär att ett antal träd sparas som fröträd vid avverkning. Efter några år medför detta i de flesta fall en tät föryngring.
Faktum är att naturlig föryngring enbart baserad på de små plantor som finns överallt i skogarna (det vill säga utan fröträd) i en studie över hela Norrland i snitt gav 7 200 plantor per hektar tio år efter avverkning, varav cirka 3 000 var barrträd. Under fröträdställningar av tall har i snitt cirka 6 000 tallplantor per hektar observerats. Ett första steg att minska risken för negativa effekter av älgarnas betande skulle således vara att i ökad grad lita till naturlig föryngring.
I ett andra steg bör röjningen av ungskogen inte ske innan träden nått över den höjd som älgen når på vintern. På så sätt skulle fler av de viktiga toppskotten klara sig. Vid röjningen finns möjlighet att använda kedjeröjsåg i stället för röjsåg med klinga. Därmed kan stammar lättare kapas en bit upp så att älgfoder skapas via nya skott från de kapade träden.
Vid ungskogsröjning bör träd av olika arter sparas, det ökar tillväxten i skogen, både vad gäller älgfoder och virkesproduktion. Om fler trädarter sparas får man dessutom en mer varierande skog, med fler så kallade ekologiska nischer och därmed bättre förutsättningar för biologisk mångfald. Särskilt viktigt är att vid röjning spara arter som rönn, asp, hägg, al och sälg, det vill säga arter som har speciella egenskaper när det gäller barkstruktur eller bärproduktion.
Skulle Skogsstyrelsen och skogsbolagen justera formerna för skogsbruk vid föryngringen och röjningen skulle såväl den biologiska mångfalden som möjligheterna till att ha en bra älgstam gynnas. Här ska tilläggas att vissa områden ofta får älgbetesskador oavsett skogsbruksmetod. Det rör sig om områden med liten produktivitet, till exempel grovsandiga sediment eller grunda jorddjup, hällmarker. Där är tillväxten så låg att en ackumulerad beteseffekt uppstår. Men dessa områden skulle sannolikt få älgbetesskador även om älgstammen var mycket liten, långt under en jaktbar nivå.
Senare tids forskning har indikerat att blandskogar ger fler ekologiska fördelar än trädmonokulturer. Det gäller virkesproduktion, potentiell viltproduktion, kolinlagring i marken, förekomsten av död ved och artrikedomen hos fältskiktets kärlväxtflora. Forskningen har även visat att människor som vistas i skogarna uppskattar inslag av ljusa lövträd, barrträdsmonokulturer inte ger samma positiva känsla.
Om frågan enbart gällde den framtida älgjakten kanske en justering av skogsbrukets metoder inte skulle vara befogad, men det handlar om så mycket mer, den biologiska mångfalden, hur folk mår när de vistas i naturen med mera.
Man kanske inte kan vänta sig att enskilda tjänstemän vid Skogsstyrelsen, eller i ett skogsbolag, på eget bevåg avviker från gällande norm. I stället lär det handla om att via politiska initiativ ändra den lagstiftning som tjänstemännen i fråga har att rätta sig efter. I första hand bör en text infogas under 6 § i skogsvårdslagen, föryngringsparagrafen, med innebörden att områden som lämpar sig för blandskog ska återbeskogas med blandskog efter avverkning. Förhoppningsvis finns det någon ansvarig politiker som uppmärksammar detta.
Stig-Olof Holmrepresentant för naturvården i Västerbottens viltförvaltningsdelegation
Ingegerd Saarinenordförande för Svenska naturskyddsföreningen i Västerbotten