2017 har startat och trots att det bara är februari har hbtq-rörelsen redan börjat sikta in sig på ett år fyllt av gaygala, Mello och Pride, årliga traditioner lika givna som att fira midsommar och att tomten kommer på julafton.
Pridefirandet har exploderat de senaste åren och nuförtiden arrangeras både parader och flaggningar runt om i vårt avlånga land. Stora delar av Sverige har tagit till sig regnbågsflaggan som en symbol för alla människors lika rätt till kärlek och ser Pride som en naturlig manifestation för frihet och humanism.
Dessvärre finns det personer som blir så upprörda och provocerade att de bränner upp bänkar och stjäl regnbågsflaggor, de till och med sågar nere hela flaggstången för att vara riktigt säkra på att det inte kommer upp någon ny flagga.
2016 såg vi det i Södertälje, i Rissne, i Värmdö, i Bro, i Kalmar, i Tensta och i Trelleborg – för att nämna några ställen.
I ett allt mer polariserat Sverige kan vi inte längre ta för givet att den positiva utvecklingen i acceptans för hbtq-personer fortsätter.
Men vems ansvar är det att ta fighten för våra rättigheter?
I dag känns det som om delar av hbtq-rörelsen har lämnat över ansvaret till någon annan. Någon annan i form av politiker, tjänstemän eller företagare som försöker stå upp för alla människors lika rätt att leva som de själva vill.
RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter), som ska vara motorn i hbtq-rörelsens arbete, har många viktiga visioner och mål, men i jakten på att finnas till för alla är risken att man missar förändringarna i vårt samhälle.
Den mångkulturella utvecklingen de senaste åren har bidragit till att vi måste stanna upp och fundera på hur vi ska jobba för att det inte ska skapas områden där man inte får vara sig själv. Där en regnbågsflagga anses så stötande att man måste såga ner en flaggstång. Där homosexualitet är ett ord som antingen förknippas med dödsstraff eller inte ens existerar. Dessvärre är detta frågor som RFSL och vänstern konstant undviker.
Vi får inte svika de kämpar inom hbtq-rörelsen som har sett till att vi i dag inte klassas som sjuka, lagligt får gifta oss och skaffa familj. Det är vårt ansvar som medmänniskor att stå upp för hbtq-personers rättighet att leva som man vill, med vem man vill och var man vill.
Låt oss därför se till att 2017 blir året när vi på allvar börjar arbetet med att sprida kärlekens budskap i hela Sverige. I alla delar av samhället och framförallt där vi vet att människor inte vågar vara öppna med vem de egentligen är.
Vi kommer att ta den fighten som del av hbtq-rörelsen, men vi kommer också att ta den som parti.
Låt oss jobba för ett mer öppet och tolerant samhälle och ett lyckat prideår där regnbågsflaggorna får vaja i hela Sverige.
Fredrik Saweståhl