ILLUSTRATION: ANNIKA ERIKSSON
När jag flyttade till Skellefteå fick jag lära mig ett nytt ord: vågligt. Tog det till mig som ett bra ord för att beskriva företeelser som innebär ett risktagande och som kräver ett visst mått av mod och övertygelse för att kunna genomföras.
Vallöftet om ett kulturhus i Skellefteå är ett vågligt sådant eftersom det inte finns någon färdig definition på vad ett kulturhus är. Ett kulturhus ska fyllas med någonting och ett vallöfte om detta någonting är nog just vågligt.
När löftet utställdes hade säkert politikerna någon sorts bild av vad ett kulturhus är och vad det ska innehålla (och troligen också vad det skulle få kosta) men jag har inte riktigt förstått vems behov som ska tillfredsställas och på vilka villkor. Pågående inventering av behov och idéer tycker jag är bra – även om man kunnat börja i en annan ände.
Anta att vallöftet hade varit: vi ska satsa mer på kulturen. Då hade man varit friare att efter en behovsinventering satsa på vad som varit mest lämpligt, kulturhus eller någonting annat. Helmi Berggård, ledamot i kulturnämnden för Folkpartiet, snuddar vid tanken i ett tidigare inlägg, där större delen av scenkonstens behov tillfredställs genom en utbyggnad/nybyggnad på Nordanåområdet och där kulturhuset i centrum får innehålla verksamheter som passar i centrum.
I en småstad står och faller kulturlivet i hög grad med bygdens kulturföreningar. Det musikaliska utbudet i Skellefteå bygger i hög grad på entusiastiska amatörers gratis slit med att anordna konserter. Trästock oräknat kan man uppskatta att Jazzklubben Boston, Skellefteå Orkesterförening, Kammarmusikföreningen, Skellefteå Manskör med flera tillsammans arrangerar cirka 50 konserter per år och når en publik om 7 000–10 000 personer.
Dans, teater och konst lever antagligen under liknande villkor. En stor del av kulturarrangemangen runt om i Sverige anordnas av kulturföreningar som i symbios med professionella aktörer åstadkommer föreställningar med hög kvalité. Min önskan är således att kulturföreningarna involveras i processen.
Beträffande musikscener så råder det brist på bra och moderna sådana. Anderstorpsaulan är akustiskt okej för ej elektrifierad musik, men kringutrymmena begränsade. Ingen riktigt foajé, ingen bevakad garderob, artistloger saknas i princip. Aulan tillhör skolan vilket begränsar åtkomst under dagtid.
Nordanåteatern har lite bättre kringutrymmen och möjligheter, men är väldigt tungarbetad, bland annat med en in- och utlastning som ett modernt arbetarskydd nog skulle refusera. Akustiskt är teatern inte heller lämplig för vilken musikstil som helst.
En scen för kammarmusik med en publik på 200–250 personer finns inte. Vill man anordna en föreställning där publiken sitter vid dukade bord måste man ge sig ut bland stadens krogar för att om möjligt hyra in sig, vilket långt ifrån alla krogar är intresserade av. Nästan inga restauranger har heller utrustning eller permanenta scener som går att använda.
Västerbottensteatern har en kaféscen, men den är dels för liten och dels beläggs den till nästan 100 procent av teatern och deras med rätta uppskattade teatersoppor. Min önskan är att antalet tänkbara musikscener på ett eller annat vis utökas, i ett kulturhus, eller någon annanstans.
Risken med en satsning med skattepengar på projekt av det här slaget är att det blir besparingar någon annanstans. Helt naturligt eftersom skatteintäkterna inte är oändliga. I resonemang med mina systrar och bröder i de olika musikföreningarna har det uttryckts farhågorna om att vissa av våra användbara scener och utrymmen skulle försvinna av ekonomiska skäl när pengar pumpas över till ett kulturhus. Både Anderstorpsaulan och Nordanåteatern är användbara om än med sina begränsningar. Dessa måste finnas kvar.
Musikskolan/Mullberget intar en särställning. Där pågår verksamheter som fungerar mycket bra sett ur amatörmusiklivets synpunkt. Besöker man lokalerna på kvällstid hittar man en rad aktiviteter där musikskolan på ett mycket bra sätt interagerar med vuxenmusiklivet. Och amatörmusiklivet hänger, som sagts tidigare, intimt samman med det professionella. Utrymmen finns för notarkiv och utrustning och unga och gamla kan träffas på ett naturligt sätt. I ena änden av huset repeterar något rockband och i andra en stråkkvartett, en kör eller en jazzgrupp. Det huset är på sätt och vis redan ett fungerande kulturhus. Det huset och den verksamheten får inte bantas bort.
Det är min önskan och förhoppning att man i det fortsatta arbetet lyckas med det antagligen svåraste momentet – finansieringen. Driften av ett kulturhus måste kunna finansieras på ett sådant sätt att kulturbudgeten totalt sett inte förändras negativt. Alltså att vi inte behöver lägga ned gungorna för att vi investerat i en karusell. Som den tidigare bibliotekschefen Robert Knutsson påpekade i sitt inlägg kan en ”lyckad” konferensverksamhet i ett kulturhus säkerligen generera pengar – men kanske tränga undan kärnverksamheten.
Mats ÅkerströmJazzklubben Boston
Fotnot: Kulturhuset diskuterar du på Norran nya debattforum. Klicka på länken så kommer du dit norran.se/debattforum
