Arvfondsprojektet ”Vem har rätt att kalla sig konstnär?” syftar till att bredda bilden av konstnären och lyfta unga vuxna konstnärer med psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Här utmanas stereotypa föreställningar om såväl psykisk ohälsa som konst.
Spelar det här egentligen någon roll?
Kan inte den som vill kalla sig konstnär bara göra det?
Vem eller vad hindrar?
Det finns en rad omständigheter som ställer till det. Kulturinstitutioner och kommuner ställer ofta krav på professionalitet när det vigs utrymme för konst.
Vad är då definitionen av professionalitet i dessa sammanhang?
Ofta söks efter dokumenterad utbildning, ett rikt CV med goda referenser från konsthallar och välrenommerade arenor.
Den tanken är god i sig. Syftet är att kunna erbjuda besökarna konstupplevelser och bildningstillfällen som omfattar mycket. Problemet är när det finns konstnärsresurser, talanger som vill berätta något viktigt och berika som stupar på att de saknar en formell utbildning. En utbildning som många inte har tillgång till.
Ofta när vi talar om tillgänglighet till det offentliga rummet stannar samtalet vid det rent fysiska.
Avsaknaden av slutbetyg från gymnasiet ställer till det för många. Formerna för utbildningen är kanske inte alltid anpassade för den variation av människor som det finns. Det blir en förlust för den unga kulturskaparen, för åskådaren och för samhället i stort.
Ofta när vi talar om tillgänglighet till det offentliga rummet stannar samtalet vid det rent fysiska.
Det är enkelt att diskutera huruvida en tröskel ställer till det för den som vill besöka konsthallen. Andra typer av trösklar är mer komplicerade att diskutera, men det är viktigt att prata om vilka hinder vi faktiskt har för den som vill utöva sitt konstnärskap i det offentliga.
Här finns röster som sällan hörs och kanske än mer sällan lyssnas på. Dessvärre är det konsekvensen av att det är enklare att lyssna på dem redan starka och välkända rösterna. Men här har vi en skyldighet att lyssna till alla och söka upp de som inte hörs i dag.
I Skellefteå har Nordskens ”nördkonstutställning” lyckats med konceptet att låta väletablerade konstnärer verka sida vid sida med nya förmågor.
Utanförskap är kvittot på samhällets misslyckande med att fånga upp och välkomna. Här kan stora och små kulturinstitutioner inspireras av ett klockrent exempel där nyckeln är att göra det tillsammans.
Ska vi lyckas med devisen ”ge idéerna plats” är det baske mig på tiden att ge fler idéskapare utrymme.
Emilia Hallin, socialdemokratisk ordförande i kulturnämnden i Skellefteå