Solna tingsrätt. Domstolen ska se över nämndemännens lämplighet.
Kvinnan borde inte ha gått till polisen efter att hon blivit misshandlad av sin man. I stället borde hon tagit kontakt med makens släkt och låta det hela göras upp inom familjen, eftersom detta är vanligast i ”dessa kretsar”.
Så står det i en uppmärksammad dom från Solna tingsrätt.
En rimlig reaktion är: vänta, va?
Anser en svensk domstol att en kvinna som säger sig blivit misshandlad av sin make inte ska gå till polisen utan förespråkar ett slags klansystem?
Faktum är att rätten var oenig. Lagmannen och en nämndeman utsedd av Moderaterna förespråkade en fällande dom. Två nämndemän från Centerpartiet ansåg att kvinnan inte var trovärdig eftersom hon agerat i enlighet med svenska normer och inte enligt ”sin” kultur.
Två mot två. Eftersom rättsreglerna säger att man i ett sådant läge ska välja det mildare utfallet friades mannen.
I efterhand har det framkommit att en av nämndemännen, som i förra valet var riksdagskandidat för C, tidigare förespråkat särlagstiftning för muslimer i Sverige.
Centerpartiet har meddelat att man inte längre har något förtroende för henne, och uppmanat henne att lämna sitt uppdrag.
Solna tingsrätt har kallat in nämndemännen för att utreda deras lämplighet.
Hela historien ger upphov till en rad frågor. Exempelvis kan man fråga sig vad en person som vill ha särskild religiös lagstiftning för minoriteter gör i Centerpartiet. Men domen aktualiserar också en debatt om det svenska nämndemannasystemet.
I grund och botten är det bra att allmänheten har insyn och inflytande i det svenska domstolsutövandet. Nämndemän kan komma med värdefulla perspektiv, förankrade i det allmänna rättsmedvetandet.
Men det är orimligt att nämndemännen utses av politiker.
Att nämndemännens politiska färg påverkar domarnas utslag är inget nytt. Det finns forskning från bland annat Göteborgs universitet som stöder detta. Men politik ska inte föras i domstol utan i riksdag och kommunfullmäktige.
Dagens system bör därför ersättas med ett där nämndemännen inte utses av partierna. Man skulle kunna tänka sig en variant där slumpvis utvalda personer i folkbokföringen tillfrågas för en fyraårsperiod.
Nämndemännens makt bör också ifrågasättas. Deras funktion är att tillföra perspektiv, men den juridiska kompetensen ligger hos utbildade domare. Att ge lagmännen större inflytande över utfallet i en rättsprocess är därför rimligt.
Det är viktigt att skilja mellan politik och juridik. Politiker ska stifta lagar som domstolarna har att följa. De ska inte sitta i domstolarna och döma efter lagförslag som bara finns i deras personvalskampanjer.
Karin Pihl, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån