Replik på Mikael Bengtssons ledare ” Den kollektiva politiska kollapsen”, publicerad i Norran och på norran.se torsdagen den 16 februari 2017.
Vi har noterat den debatt som fördes i Skellefteås kommunfullmäktige den 14 februari rörande fördelningen av medel i den regionala länstransportplanen.
Det är positivt att länets kommunala politiker för diskussioner om de regionala utvecklingsfrågorna, det är utifrån det som Västerbotten kan utvecklas till det bättre.
Dock har debatten saknat genomgående faktaunderlag i frågan om länets transportplan, och det är därför denna replik tillsänds Norran från tjänstemannanivå vid Region Västerbotten.
Inledningsvis vill vi påpeka att regionstyrelsen i november förra året inte tog beslut om någon länstransportplan, utan endast om prioritering av åtgärdsområden med planeringshorisonten 2017–2023 inom den redan antagna länstransportplanen.
Den nuvarande länstransportplanen som gäller för perioden 2014–2025 antogs i regionstyrelsen i november 2013 och omfattar 891 miljoner kronor, där tilläggsärendet som hanterades av regionstyrelsen i november omfattade 112 200 000 kronor av dessa.
Den första länstransportplanen som Region Västerbotten beslutade om gällde för perioden 2010–2021. Det är därför rimligt att utgå från och med 2010 för att värdera länstrasportplaneringen i sin helhet, och inte utifrån enskilda tilläggsärenden.
Ser man på fördelningen av namngivna objekt under hela perioden 2010–2025 (inklusive beslutet den 10 november 2016) och på utfall i upparbetade pengar eller avsatta pengar som ännu inte upparbetats, har sammanlagt 846 849 103 kronor fördelats på specifika åtgärder.
Av dessa har 267 608 000 kronor fördelats på åtgärder specifikt inom Skellefteå kommuns geografi. Omräknat i kronor per invånare handlar det om 3 706 kronor. Motsvarande omräkning för Umeå kommun är totalt 175 700 500 kronor eller 1 452 kronor per invånare.
I medeltal för hela länet blir fördelningen 3 027 kronor per invånare om man tittar på samtliga namngivna objekt mellan 2010–2025.
Skulle fördelningen på kommuner ske efter den nyckeln borde Skellefteå ha fått 36 miljoner kronor mindre och Umeå 212 miljoner mer.
Nu sker inte fördelningen enligt per capita, rimligtvis för att detta skulle få förödande konsekvenser för länets mindre kommuner, främst representerade i inlandet, och inte bidra till en större regional nytta.
Sammanfattningsvis vill vi alltså synliggöra att den information som låg till grund för debatten i Skellefteå kommunfullmäktige inte gav en rättvisande bild av helheten i fallet länstransportplan. Vi hoppas att detta kan ge lite mer ljus i den fortsatta debatten om den regionala utvecklingen och Västerbottens transportleder.
Thomas Hartman