Afghanistan beskrivs ofta som ett stort svart hål där det är nästintill omöjligt att genomföra insatser som får effekt.
Nyligen presenterades regeringens utvärdering av de svenska militära och civila insatserna i Afghanistan 2002–2014. Det är glädjande att det svenska biståndet konstateras ha bidragit till många framsteg, inom framför allt hälsovård och utbildning, vilket lägger en solid grund för fortsatta biståndsinsatser.
Vi välkomnar att utvärderingen drar självkritiska slutsatser och instämmer i många av dem. Omvärldens och Sveriges engagemang i Afghanistan har inte lyckats skapa långsiktig fred och säkerhet och utmaningarna är fortfarande stora. Fattigdomen har inte minskat.
Samtidigt har det afghanska folket gjort stora framsteg, bland annat med stöd från Sverige. Sett till FN:s Human Development Index, som mäter välståndet i olika länder, har Afghanistan vandrat uppåt med 40 procent sedan 2001.
Stora framgångar kan även noteras inom områden som hälsa och utbildning. 2001 gick ungefär en miljon barn i skolan, i dag är de sex–åtta miljoner, varav 36 procent är flickor. Mödradödligheten har sjunkit. Kvinnor finns på ministerposter och sitter i parlamentet, media och det civila samhället har vuxit.
På flera av dessa punkter konstaterar utvärderingen att ”svenskt bistånd har bidragit till förbättringarna”. (SOU 2017:16)
Svenska Afghanistankommittén kunde nyligen presentera en rapport som visade att det var de militära målen och säkerhetsintressena som satte agendan för insatserna i Afghanistan – även för utvecklingsarbetet. Tänk om det i stället varit utgångspunkten för omvärldens och Sveriges civila och militära insatser?
För oss som arbetat med hälsa och utbildning tillsammans med afghanerna själva i 35 år, oavsett regim, bristande säkerhet eller krig vet vi att det går att göra skillnad.
Det är viktigt att tillvarata de lärdomar och framsteg som skett inom svenskt bistånd i Afghanistan och att Sverige fortsätter det långsiktiga engagemang som påbörjats.
Anders Lövheim