Under Skellefteå Pride lyssnade jag på skådespelaren Saga Beckers föreläsning.
Hon blev historisk genom att vara den första transpersonen att vinna pris på Guldbaggegalan.
Under sin föreläsning pratade hon bland annat om den stora brist på förebilder som hon upplevde som ung transperson. De enda transpersoner hon såg var de som i media porträtterades som mordoffer, psykiskt sjuka eller personer att håna och skratta åt.
Det fick mig att fundera över min egen uppväxt och hur extremt viktig representation och homosexuella förebilder varit för mig.
När jag i mina tidiga tonår började förstå att jag var gay blev jag som besatt av att konsumera allt som hade med kvinnlig homosexualitet att göra. Jag ville läsa böcker om kärlek mellan tjejer, jag sökte fakta på internet och såg filmen ”Fucking Åmål” otaliga gånger.
När jag var 13 år önskade jag mig en film bara för att någon i den uttalade ordet ”lesbisk” en gång.
Jag kan skratta lite åt det nu, men jag antar att det fanns ett outtömligt behov av att se personer som var som jag.
Jag tror att alla ungdomar har ett behov av att se sig själva representerade i böcker och filmer. Tonåren är en turbulent tid då man ofta söker sin identitet och funderar över vem man är. Det kan då kännas viktigt att hitta förebilder och finna tröst i att ”den där personen liknar mig, det kanske kommer att gå bra för mig också”.
Kanske är det extra viktigt för HBTQ-ungdomar och andra minoriteter att ta del av och se upp till personer som liknar dem själva. När man inser att man inte kommer att kunna följa normen blir det extra viktigt med stöttepelare. Starka individer som lyckats trots att de är annorlunda, eller kanske just för att de är det.
När jag lyssnade på Saga Becker tänkte jag på att hon har blivit en av de förebilder som hon säkert själv behövt som ung, en väldigt stor förebild och inspirationskälla för många transpersoner. Det går framåt och hbtq-personer får synas allt mer i böcker, filmer och tv-serier.
Vi kan få höra att det blir för mycket. Att man nu för tiden inte ens kan slå på tv:n utan att se en massa homotjafs. Men det är oerhört viktigt med synlighet och representation. För vi finns ju i samhället i stort också. Det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid att göra.
Jag tror att ökad synlighet leder till ökad medvetenhet. Och genom att lyfta starka hbtq-förebilder kanske vi kan visa våra hbtq-ungdomar att det finns en värld bortom högstadiekorridoren. Att de inte är ensamma. Att det faktiskt blir bättre, trots allt.
Linnéa Wikman
ordförande för RFSL Skellefteå
När jag var 13 år önskade jag mig en film bara för att någon i den uttalade ordet lesbisk en gång.
