Sjuksköterskan Florence Nightingale kämpade inte bara på dagtid utan besökte även patienter nattetid med sin oljelampa. Hon kallades också för ”The Lady with the lamp” och blev en förebild för den professionella sjuksköterskan. Hon var en sann debattör och ägnade sig åt kampen för förändring.
Men var finns pennfäktarna i dag? Alla som arbetar inom sjukvården, och i andra serviceyrken, har fullt upp med att hinna med sina sysslor och omhändertagandet av patienter och klienter. Hur ska de hinna med detta, orka och samtidigt kunna vara aktiva och drivande i debatt och opinionsbildning? Hur ska socialarbetare hinna debattera och kommentera samhällsfrågorna samtidigt som allt fler människor söker hjälp hos socialtjänsten?
Många tycks undvika att vara delaktiga i debatterna på grund av tidsbrist – eller så är de alldeles för trötta för att höja sina röster i opinionen. I sommar har sjuksköterskor vid flera sjukhus protesterat i såväl medierna som i den övriga debatten mot besparingar, slimmade arbetsorganisationer och orättvisa arbetsvillkor. De har försökt att belysa olika problem utifrån sina egna erfarenheter. Larmklockor har hörts i nyhetsrapporteringen och debattinlägg publicerats. Sådana debattinlägg finns också inom socialtjänsten, där socialarbetare påtalat kvalitetsbrister och underbemanning. Det finns alltså hopp och människor som är beredda att göra sina röster hörda.
Men givetvis finns det andra förhållanden som kan och bör lyftas upp till debatt. Bristande patientsäkerhet är ett annat ämne för diskussion och debatt. Om sjuksköterskor och socionomer tillsammans skulle skriva debattartiklar om nedskärningarnas konsekvenser för personer med funktionsnedsättningar och långtidssjukdomar skulle utsattheten kunna skildras ur olika perspektiv.
Enligt min mening behövs det fler pennfäktare, det vill säga debattörer och opinionsbildare inom människovårdande yrken. Fler aktiva och etablerade pennfäktare skulle tillsammans kunna bryta tystnaden i olika frågor och skapa såväl ett förändrat debattklimat som samhällsförändringar. Tystnaden och resignationen kommer annars att bli förödande för välfärdsfrågorna i samhället.
Mentaliteten som finns hos en del att ”någon annan” ska föra ens talan är också förödande. Jag tror att samtliga professionsutbildningar måste lyfta upp opinionsbildningens betydelse redan i de olika utbildningarna.
Vad kan vi lära oss av Florence Nightingales gärning och kamp? Vikten av förebilder i samhällsdebatten är viktig och jag tror att pennfäktare kan lära av varandra, men framför allt hjälpas åt att skapa en debatt om såväl problem som möjligheter inom de människovårdande yrkena. Vi behöver pennfäktaren.
Jörgen Lundälvdocent i socialt arbete Göteborgs universitet