Om styrkeförhållandena i svensk politik skulle avgöras utifrån partiledarnas skicklighet i riksdagens talarstol, skulle Jan Björklunds liberaler och Jonas Sjöstedts vänsterpartister dominera politiken. Övriga partiledare framstår som retoriska dvärgar av varierande storlek.
När partiledarna på onsdagen drabbade samman i riksdagen skedde det på en helt ny spelplan. Den migrationspolitik som så sent som i september var otänkbar för alla utom Sverigedemokraterna, har i dag stöd av en riksdagsmajoritet. Denna dramatiska kursomläggning var tämligen frånvarande i debatten, snarare anades på sina håll en lättnad över att få prata jobbpolitik och ekonomi snarare än flyktingkris.
Partiledardebatten gjorde det samtidigt tydligt varför förtroendet för statsminister Stefan Löfven (S) ligger på rekordlåga nivåer. Gång på gång blev den politiska tomheten talande.
Budskapet att Sveriges ekonomi utvecklas starkt, följdes av beskrivningar om vilket ekonomiskt elände Alliansen efterlämnade. Att det gått knappt ett och ett halvt år sedan valet, och att en alliansbudget gällt under stora delar av perioden, hoppades statsministern att åhörarna glömt bort. Och helst borde den som lyssnade på statsministern nöja sig med att förfasas över budgetunderskott under Alliansen, men bortse från den explosion i underskotten som väntas de kommande åren.
Inte blev det bättre när Löfven ena stunden högstämt stod upp för kollektivavtal och lovade att vrida och vända på varenda sten, förutom enkla jobb med låga löner vill säga, för att få fram fler jobb, bara för att minuter senare bli påmind av Jonas Sjöstedt om hur regeringen undantagit YA-jobb från krav på kollektivavtal.
Inför partiledardebatten har företrädare för M skramlat med vapnen. Den ekonomisk-politiske talespersonen Ulf Kristersson talar om att göra allt vi kan för att bekämpa regeringens politik ( Dagens Industri 12/1 2016), medan MUF-ordföranden Rasmus Törnblom uppmanar Alliansen att fälla regeringen och i praktiken ställer sig bakom en alliansregering med passivt stöd av SD ( Dagens Industri 13/1 2016). Uttalandena avspeglar högst rimliga förväntningar hos de flesta borgerliga väljare om att allianspartierna ska ta vara på sin parlamentariska position.
Detta fick Jimmie Åkesson att fråga Anna Kinberg Batra om hon inte redan i dag vill ha en annan regering och budget. M-ledaren duckade förstås frågan, men den lär återkomma.
Svend Dahl