EU som politisk fråga har inte varit, och är inte, speciellt levande i Sverige. Men trots nästan 20 år av EU-propaganda från det mediala och politiska etablissemanget, som är och har varit närmast rörande överens om EU:s förträfflighet, ja rentav nödvändighet, är svenska folket fortfarande ett av de mest EU-skeptiska i Europa.
I brist på plats ska jag inte ge mig in på argument för eller emot EU utan i stället på det faktum att svenska folket aldrig röstade ja till dagens EU. För på valsedeln från 1994 står det nämligen: ”Riksdagen har beslutat att det ska hållas en folkomröstning om svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU). Omröstningen gäller om Sverige ska bli medlem i EU enligt det avtal som förhandlats fram mellan Sverige och EU:s medlemsstater. Anser du att Sverige bör bli medlem i EU i enlighet med avtalet mellan Sverige och EU:s medlemsstater?”
Alltså var det ett knappt ”ja” till ett specifikt avtal som gällde och förhandlades fram inför det specifika valet. Det var med andra ord inte en blank check som väljarna gav regeringen. Vid det tillfället var det nämligen ett mellanstatligt samarbete som svenskarna sa ja till.
Exempelvis sa Carl Lidbom, statsråd i Olof Palmes regering 1969–1975 och Parisambassadör 1988–1992, i en debatt mot Per Gahrton (Expressen 28.10.1994), att ”EU är ett mellanstatligt samarbete”. Även förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson förespråkade ett ja till EU och skrev (Expressen 7.11.1994) att ”lösningarna på dagens och morgondagens problem ligger i ökat europeiskt mellanstatligt samarbete”. Mellanstatligt, inte överstatligt.
Sedan svenskarna röstade ja 1994 har följande fördrag slutits: Amsterdamfördraget, Nicefördraget och sist men inte minst Lissabonfördraget. Alla dessa fördrag, i synnerhet Lissabonfördraget, har helt förändrat de förutsättningar som rådde inför folkomröstningen 1994. EU är numera en överstatlig union, där EU:s beslut gäller före svenska sådana, även beslut fattade i Sveriges riksdag.
Så sent som i februari 2008 presenterade Moderaterna en rapport där de fortfarande vidhöll att ”EU skall fortsätta som just ett mellanstatligt samarbete”, trots att EU vid den tiden redan var överstatligt på många områden. Detta uttalande blir än mer anmärkningsvärt eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt (M) redan 2007 skrivit under Lissabonfördraget, som gjorde att alla politiska områden ställdes under EU:s överstatliga makt – ett fördrag som Moderaterna sedan klubbade igenom i riksdagen hösten 2008.
Så om Sveriges riksdag, som i en representativ demokrati återspeglar det svenska folket, bestämmer en sak för svenska folkets räkning, kan EU komma och säga ”nej, det får ni inte bestämma”. Ett sådant exempel såg vi nyligen när riksdagen fällde regeringen och beslöt att Sverige skulle återgå till de tidigare reglerna för fjälljakten, där det inte längre skulle vara fritt för alla EU-medborgare att komma och jaga.
Vad hände? Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) var inte säker på att beslutet kunde genomföras då det kanske ”bryter mot EU-rätten”.
Så långt har vi alltså kommit sedan valet 1994. Politikerna, från höger till vänster, tog ett knappt ja till ett mellanstatligt samarbete för 20 år sedan och gjorde om det till något helt annat: ett medlemskap i en överstatlig koloss där svenska folket inte längre kan bestämma sin egen framtid. Därför behövs en ny folkomröstning om EU.
Kent Ekeroth(SD)
riksdagsledamot för Stockholms län