En humoristisk kollega till mig blev tagen för fortkörning.
Men innan poliserna hann skriva ut böteslappen föreslog hen att de skulle komma till kyrkan på söndag för att få förlåtelse – om de förlät honom för den ”lilla fartsynden”. Poliserna visade sig vara lika humoristiska och påpekade glatt att prästen verkade ha en bättre chef än vad de hade.
Att förlåtelse inte bara handlar om mina egna större och mindre tillkortakommanden, utan om mycket mer, fick jag en aha-upplevelse av när jag läste en artikel av den amerikanske journalisten och författaren David Brooks i Dagens Nyheter (18/42017).
Där står bland annat: ”Religionen må vara på tillbakagång men skuldkänslorna är lika starka och närvarande som någonsin.”
Vi kan känna ett obehag inför hur vi själva bidrar till växthuseffekten eller vår oförmåga att göra någonting åt lidandet och fattigdomen i världen. Det är svårt att göra något åt dessa känslor.
Det David Brooks noterar är att för att bli betraktad som oskyldig måste man hitta ett sätt att inte behöva vara moraliskt ansvarig.
Ett effektivt sätt att slippa ansvar är att själv se sig som ett offer. Det är vad IS-krigare påstår när det bekämpar allt västerländskt. Det är vad populister i USA och i Europa anser när de kämpar mot invandringen och internationaliseringen.
Det är också det som israeler och palestinier tävlar om i Mellanöstern, vem som är mest offer.
Även på det privata området kan det vara skönt att ta på sig offerkoftan, man kan skylla på föräldrar, arbetskamrater, samhället och så vidare för att slippa ta eget ansvar.
I filmer och böcker möter vi ofta nedlåtande attityder inför katolikers biktande. Men kanske är det vi som avskaffat det regelbundna biktandet som missat något viktigt.
Det sekulariserade samhället är på många sätt väldigt oförlåtande, både för individer och för grupper. Märkligt nog verkar man dock alltid hitta syndabockar och några man kan hänga ut – inte minst i sociala medier.
Att jag själv har ett ansvar för hur vårt samhälle ser ut, och hur vi brukar våra gemensamma resurser, men också för hur jag uppträder enskilt och privat, håller de flesta med om på ett teoretiskt plan. Svårare blir det när det handlar om att ta ansvar för det som blir fel.
På politikens område är det alltid ”de andra” som gjort fel, det må sedan gälla andra länder eller andra politiska partier.
Skulden finns kvar, men många saknar ett sätt att hantera den på. Min undring efter att jag läst DN-artikeln är om denna sekularisering av skulden är en bidragande orsak till den högerpopulism som växer fram i dag, eller som rubriken på artikeln löd: ”Den som är mest offer vinner”.
Den tjeckiske marxisten Vítezslav Gardavsky var detta på spåret redan 1968 när han skrev boken ”Gud är inte alldeles död och människan inte alldeles levande”.
Hans Marklund
präst
Det sekulariserade samhället är på många sätt väldigt oförlåtande, både för individer och för grupper.
