Val har sina regelbundenheter.
Jakten på pensionärernas röster är en av dem.
Under Almedalsveckan stod löftena till den äldre delen av befolkningen som spön i backen. Framförallt kritiserades låga pensioner och det som regeringen och Kristdemokraterna valt att kalla pensionärsskatten.
Men det är inte en särskild högre skatt på pensioner. I realiteten handlar det om att alliansregeringen sänkte skatten för alla, men mest för den arbetande delen av befolkningen. Syftet var att gynna arbetslinjen.
I ett läge där Sverige står inför stora utmaningar med alltmer omfattande välfärdskostnader är det grundläggande att så många som möjligt arbetar så länge som möjligt.
Pension är inte heller uppskjuten lön som en del vill göra gällande, i varje fall inte huvudsakligen.
Det är de som arbetar i dag som betalar för pensionärernas inkomstpension.
De löften som nu utfästs riskerar att ställa samhällsekonomin på ända genom att upphäva den balans som finns inbyggd i systemet som en garanti för att ingen generation ska kunna skjuta över en ohanterlig offentlig skatteskuld på sina barn och barnbarn.
I slutänden måste någon alltid betala för överkonsumtionen. Vem ska göra det?
Det är fullt förståeligt att det är många som så här ett år innan valet vill stryka pensionärerna medhårs. De är en viktig grupp i samhället och de förtjänar att behandlas med respekt. Men innan valkarusellen börjar på riktigt är det viktigt att påpeka några saker.
Pensionsdiskussionen fokuserar i alltför hög grad på nuet och september 2018. Samtidigt påpekar få att denna diskussion riskerar att glömma bort de unga för vilka politiken också har ett ansvar.
Ser man till prognoserna är de inkomstnivåer en majoritet av dagens pensionärer kan tillgodoräkna sig rena lyxen i jämförelse med vad framtidens äldre kommer att få.
Om detta tycks det finnas en stor okunskap.
En aktuell rapport från Swedbank, som utrett hur pensionsnivåerna blir för olika generationer, visar att dagens 27-åringar, om de går i pension vid 65 års ålder, kommer att få ut ungefär 40 procent av slutlönen. Betydligt mindre än vad många svenskar föreställer sig.
I en undersökning från Kantar Sifo säger hälften av de tillfrågade att de tror att de kommer att få ut 70 procent eller mer av slutlönen. 25 procent tror att de kommer att få ännu högre pension. Mest positiva är de yngsta i gruppen, 24–39 år, vilka är de som troligtvis kommer att ha det allra tuffast att överleva på sin pension en dag.
Den viktigaste rättvisefrågan när det kommer till pensionerna torde därför vara den mellan generationerna.
Vi kan inte blunda och vältra över ett allt större skuldberg på de unga. Slösar vi populistiskt med skattepengar, och undergräver den stabilitet som finns i de offentliga systemen, kan vi i värsta fall hamna i samma situation som Grekland.
För grekerna tog det bara ett par decennier att genom oförsiktighet köra landets ekonomi helt i botten.
Det finns inget som säger att det inte skulle kunna hända i Sverige.
Regeringen med Miljöpartiet i spetsen driver med stor emfas att vi inte kan lämna över en förstörd värld till nästa generation. Vi måste minska utsläppen och ta ansvar för hur vi lever, hur vi konsumerar och för vår miljö.
Det är helt sant. Men på samma sätt måste vi agera för att inte lämna över en fattig värld till våra barn. Vi måste hushålla med de offentliga resurserna och se till att inte ge de unga sämre ekonomiska förutsättningar än de vi själva har haft. Det är i lika hög grad som klimatet en samvetsfråga.
För mig som liberal är det självklart att satsa på de äldre, framförallt på att ge dem tillgång till god vård och omsorg.
Men samtidigt är det i diskussionen om pensionsnivåer oansvarigt att endast fastna i kortsiktiga löften till en attraktiv kategori potentiella +65-väljare.
Pensionsfrågan är större än så. Den handlar lika mycket om nästa generation, och nästnästa. Vi har löften att uppfylla även till dem som kommer efter oss.
Jasenko Selimovic