Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT
Vi som har behov av personlig assistans är människor med känslor, och med en önskan om att få leva ett jämställt liv, där vi kan vara delaktiga i samhället och ha valfrihet och inflytande över vår egen situation.
Assistansen fyller en mycket viktig funktion för att nå dessa mål. Den är både kvalitativ och kostnadseffektiv.
Hur skulle det uppfattas om samhället ändrade sin syn på jämställdhet inom andra områden och utförde liknande inskränkningar som vi i behov av assistans fått uppleva?
Men tystnaden är kompakt från många politiker om vilka ambitioner och visioner som finns för insatsen.
Eller är det en medveten strategi, eftersom ambitionen innebär inskränkningar i LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), vars syfte är ge personer med varaktiga funktionsvariationer möjlighet till ett jämställt och fungerande liv?
Vad är då alternativen när assistansen är både kvalitativ och kostnadseffektiv?
Politiker från de flesta läger är överens om att LSS ska värnas, men när det kommer till konkret agerande handlar det mest om en stark ambition att begränsa och kontrollera våra liv.
Vi har under flera år fått ge efter på våra möjligheter till ett jämställt liv. Gränsen för anständighet passerades tidigt genom inskränkningar av våra grundläggande behov genom de tolkningar och tillämpningar som Försäkringskassan tillåts göra.
Det är en akut kris som pågår, där tvåårsomprövningarna nu fryses tills dess att statens utredningar blir klara efter valet. Utredningar med fokus på kostnadsbesparingar, huvudmannaskap och andra frågor som kan inskränka våra liv. Så vår oro har snarare tilltagit än stillats.
Grundproblemet att behövande inte längre beviljas insatsen, även om de behov som tidigare beviljats kvarstår. Ännu har inga förslag presenterats för att komma till rätta med de tidigare domarna i Högsta förvaltningsdomstolen.
Att ”värna” LSS genom att dumpa över oss på kommuner och landsting, och förvänta sig att de ska ta emot oss med öppna armar, och dessutom erbjuda en fullgod lösning är knappast realistiskt.
Helst skulle vi se att personer med funktionsvariationer värnas och erbjuds jämlika levnadsvillkor, vilket var tanken med lagstiftningen och dess intentioner. Vi vill till varje pris undvika en utveckling där vi tvingas bort och göms undan som förr i tiden.
Vi i behov av assistans har ingen lätt situation i dagens samhälle. Vilseledande information förekommer och få makthavare tycks vilja se situationen utifrån ett helhetsperspektiv med hänsyn till individ och samhällsekonomiska aspekter.
När det kommer till assistans är valfrihet, delaktighet och inflytande i utförandet A och O.
Det handlar om integritetsnära arbete. Vi är människor med känslor och vilja och vi borde ha rätt att få vara delaktiga i samhället och få inflytande i våra egna liv.
Med nuvarande tillämpning av LSS och assistans riskerar många kommun- och husarrest med följande besöksförbud till samhället.
Vi kan inte finna detta värdigt eller rimligt när det inte värnar vår möjlighet till ett likvärdigt liv eller lagens ursprungliga intentioner.
Vi kan alla hamna i en situation där vi behöver insatsen.
Låt oss därför gemensamt stoppa avvecklingen av personlig assistans.
Catrin Marklund
ordförande RBU Skellefteå
Jörgen Hedman
sekreterare RBU Skellefteå
Marlene Vikström
kassör RBU Skellefteå
Danielle Tagemo
administratör RBU Skellefteå
Tomas Rönnblom
styrelseledamot RBU Skellefteå
Linda Strandberg
styrelseledamot RBU Skellefteå
Marcus Nilsson
styrelseledamot RBU Skellefteå
Tystnaden är kompakt från många politiker om vilka ambitioner och visioner som finns för insatsen.
