Att gå på folkhögskola, eller delta i en studiecirkel, är en vitt spridd och för de allra flesta en mycket positiv och minnesvärd erfarenhet.
Utbildningssverige tycker på det stora hela att folkbildningen fyller en viktig funktion. Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström (S) kallade under Almedalsveckan folkbildningen för diamanten bland utbildningsjuvelerna.
I folkhögskolans barndom gick framför allt bönders söner – och senare även döttrar – allmän kurs för att skaffa sig en ingång till fortsatta studier. Personer med funktionsnedsättning och invandrargrupper har senare utgjort de grupper som folkhögskolan framför allt tagit sig an.
Just nu drabbas folkhögskolan av att huvudmännen inte har tillräckliga ekonomiska resurser för att den verksamhet som drivs i deras folkhögskola ska kunna fortgå i den omfattning man önskar. Och i den omfattning som regeringen önskar.
Vi hör ofta – senast för ett par veckor sedan när regeringen Löfvén presenterade nästa års budget – att de styrande vill satsa pengar på folkhögskolorna för att till exempel gynna invandrargrupper och personer som står långt ifrån arbetsmarknaden.
Det klingar så vackert och vi applåderar. Vad många inte vet är att dessa medel inte går direkt till folkhögskolorna i form av statsbidrag eller deltagarveckor, utan tar omvägen via Arbetsförmedlingen, länsstyrelsen eller kanske Folkbildningsrådet.
Dessa instanser utlyser sedan möjligheten att vara en aktör i viktiga insatser för utsatta grupper.
Som exempel använder jag Studiemotiverande folkhögskolekurs (SMF) och Etableringskurser; kurser för nyanlända som fått uppehållstillstånd och kommunplacering. Även ”Svenska från dag ett” är en satsning som folkhögskolan förväntas genomföra genom andra aktörers försorg.
Studiemotiverande folkhögskolekurs startar en gång per termin och pågår under tolv veckor. Arbetsförmedlingen rekryterar och folkhögskolan tar emot. Deltagarna ska få känna på vad studier på folkhögskola kan innebära och de erbjuds vid kursens slut att ansöka till någon av skolans långa kurser.
Närmast till hands för denna grupp ligger då Allmän kurs där man kan komplettera grund- och gymnasieskola.
När Arbetsförmedlingen är inblandad ger de intrycket av att de inte har något att säga till om gentemot sina klienter. Det tycks inte finnas några incitament för att förmå klienterna att gå folkhögskola enligt gällande riktlinjer och Arbetsförmedlingen har ingen pondus att styra deltagare till skolorna.
Resultatet blir att ett fåtal söker sig till folkhögskolan i allmänhet och till små skolor utanför städerna i synnerhet.
Etableringskurserna kräver att folkhögskolan talar om hur många deltagare man kan ta emot. Dessa kurser ska på intet sätt ersätta kommunernas svenska och samhällskunskapsundervisning, men ska pågå under femton veckor.
Det blir femton veckor utan adekvat innehåll. För vad nyanlända studietörstande svenskar vill är att så fort som möjligt ta sig in på arbetsmarknaden via högre studier. Då är varje dag viktig för att komma närmare målet. Man vill inte ta del av utbildning som inte ger formell kompetens.
När den studerande studerat i femton veckor, och kommit igång med sina studier och blivit en del av skolan är tiden slut och kursen upphör. Likadant är det med ”Svenska från dag ett” där kursen efter ett antal veckor är slut. Någon fortsättning bereds inte den studerande.
Mönstret får en att fundera om ovan beskrivna kurser är åtgärder för att snygga till siffrorna i arbetslöshetsstatistiken.
Detta är bara tre exempel ur ett stort hav med riktade pengar som ”kommit folkbildningen till del”.
Facit visar att stora delar av dessa pengar inte använts av folkhögskolorna, inte av någon annan heller för den delen eftersom rekryteringen av en eller annan orsak stött på patrull. Därför får inte dessa missgynnade grupper ta del av de pengar som är avsedda för just dem.
För övrigt har folkbildningen under lång tid ägnat sig åt EU-projekt som i viss mån, men inte alltid, går i linje med skolans profil.
”Projektos” har den tidigare socialdemokratiske socialministern Bengt Göransson kallat det. Folkbildningens kärna försvagas av att man i många fall måste göra avkall på sin kärnverksamhet till förmån för denna typ av uppdragsutbildningar. Folkhögskolan är dagens ”Mädchen für Alle”.
Folkbildningen som är en relativt ålderstigen institution i Sverige ska och bör förändras i spegling med samhället, och ta till sig nya idéer och se nya möjligheter. Det är ingen emot. Uppdraget att anta personer som av olika skäl står utanför samhället är detsamma som för 150 år sedan.
Intresset från staten och samhället att låta folkbildningen sköta detta överbryggande är stort, för man vet att folkhögskolan levererar.
Men det stora allmänna anslaget till folkbildningen måste öka för att man även framdeles ska kunna leverera det staten förväntar sig.
AnnLouise Marklund