Det har varit stort medialt fokus på borttagandet av en stuga vid Stenträsket i Storumans kommun.
I ett uppskruvat tonläge har hanteringen beskrivits som djupt felaktig där staten misskrediterar delar av den svenska befolkningen. Andra har nämnt förstörelse av samiska kulturmiljöer och/eller allmänt maktmissbruk.
Vi vill här beskriva vad denna fråga egentligen handlar om, och på vilket sätt den handlar om vem som har, respektive inte har, vissa rättigheter enligt rennäringslagen.
2011 inkom en anonym anmälan till Länsstyrelsen om en olovligt uppförd byggnad vid Stenträsket. Vid en första besiktning på plats konstaterade Länsstyrelsen Västerbotten att det var en nyuppförd byggnad, och att det inte fanns rester av någon äldre.
Det visade sig också att det inte fanns några tillstånd för den uppförda byggnaden liksom att den saknade nödvändigt markarrende.
Stugan är uppförd i ett naturreservat, alldeles intill en sjö, varför det krävs två olika tillstånd enligt miljöbalken: dels en dispens enligt reservatsbestämmelserna, dels en dispens enligt strandskyddsbestämmelserna.
Därutöver krävs ett markarrende som prövas enligt rennäringslagen, ett arrende som bara medges om byggnaden inte orsakar olägenheter för renskötseln.
Länsstyrelsen beslutade att stugan skulle tas bort eftersom den var olovligt uppförd och tillstånd till nybyggnation inte medges i naturreservatet.
Detta beslut överklagades till mark- och miljödomstolen och därefter till mark- och miljööverdomstolen. I båda instanser fastställdes Länsstyrelsens beslut. Ärendet har alltså, utöver Länsstyrelsens bedömning, även bedömts av två olika domstolar, som båda kommit fram till samma beslut som Länsstyrelsen.
Ärendet har under hela tiden hanterats i dialog med ägaren. En av anledningarna till tidsutdräkten är överklagningar, samt en begäran från ägaren att få förlängd tid för att ta bort byggnaden, vilket Länsstyrelsen också beviljat ett flertal gånger.
Funnits där sedan 1890?
I media framställs det som att det är en kåta som funnits på platsen sedan 1890 – vilket är helt fel. Vid uppförandet av stugan fanns inga rester kvar av någon ursprunglig kåta. Det handlar således inte om en restaurering av en äldre byggnad eller kåta utan om en helt ny stuga.
Denna stuga valde ägaren, under det sista året innan borttagandet, att ändra utseende på genom att ”klä in” den i en kåtaliknande konstruktion med stänger, hönsnät och torv, fast med den ursprungliga stugan kvar invändigt.
Här handlar det inte om att ord står mot ord. Det finns odiskutabla fakta som visar att det är en helt ny byggnad som uppförts. Länsstyrelsen har även undersökt om platsen klassats som samisk kulturmiljö, vilket inte är fallet.
Vad är det då som upprör?
Självklart finns det känslor i frågan. En person tvingas ta bort en byggnad från ett område som denne varit på många gånger, dock i en annan stuga i området.
Men prövningen enligt miljöbalken och beslutet i sig är inte konstigt.
Det finns i Norrlands inland och fjälltrakter hundratals platser där det en gång i tiden stått en kåta, koja eller stuga. Dessa har under delar av vår historia använts för olika verksamheter, som jakt, fiske, renskötsel, skogsbruk, tjärtillverkning etcetera av den befolkning som funnits där – såväl samer som av annan lokalbefolkning.
För de allra flesta torde det vara självklart att om man vill uppföra nya byggnader på sådana platser behövs det någon form av tillståndsprövning.
Så vad handlar kojan i Stenträsket egentligen om?
Flera personer som framträtt i media har slarvigt uttryckt sig om att ”lagstiftningen borde ändras”. Detta har hörts från såväl statsråd, sametingspolitiker som enskilda.
Vilken lagstiftning menar man då? Är det miljöbalken, den lag som stugan prövats enligt? Nej, knappast.
Det handlar naturligtvis om rennäringslagen. Där finns bestämmelser som ger samebymedlemmar och renskötare rätt att uppföra byggnader för renskötselns utövande.
Även detta ska dock prövas i annan lagstiftning, men där renskötselbehovet väger tungt ges det oftast företräde. Här ligger mycket av den tvist vi nu ser. Den rätt som medlemmar i samebyar tillerkänns gäller inte andra personer, vare sig de är icke renskötande samer, övriga ortsbor eller andra.
Anser man att rennäringslagen behöver ändras, för att exempelvis utvidga kretsen av personer som ska få uppföra nya byggnader för olika ändamål, utöver renskötare, ska detta inte ske genom att svenska myndigheter avstår från att följa svensk lag. Det måste i så fall hanteras av våra demokratiskt valda politiker i en politisk process.
Det ska inte läggas på myndigheter i deras myndighetsarbete. Det är som alla nog borde förstå självklart.
Det står varje statsråd fritt att försöka övertyga kollegor i regeringen att tillsätta en utredning för att se över rennäringslagen och genomföra de ändringar man önskar.
Med detta sagt vill Länsstyrelsen tydliggöra att myndigheten utför det arbete som den har att göra utgående från bland annat gällande lagstiftning och allas lika värde.
När det gäller politiken så får andra hantera detta.
Magdalena Andersson, landshövding i Västerbottens län
Lars Lustig, länsråd Länsstyrelsen Västerbotten
Björn Jonsson, naturvårdsdirektör Länsstyrelsen Västerbotten