För att stimulera utvecklingen av infrastrukturen i hela länet borde pengarna i länsplanen fördelas utifrån reella behov.
Skellefteå växer. Många stora investeringar och byggprojekt är på gång, och intresset för nya etableringar är stort, med Northvolts val av Skellefteå för sin planerade batterifabrik som ett exempel. En väl fungerande infrastruktur är en förutsättning för att denna utveckling ska kunna fortsätta.
Till detta kan läggas Skellefteå kommuns stora geografisk yta, vilket medför ett större relativt behov av fungerade infrastruktur.
I länstransportplanen för åren 2014–2025 har Umeå kommun fått stora medel till infrastruktursatsningar medan Skellefteå har fått stå tillbaka.
Det är ett mönster som går igen från tidigare år. I ljuset av att Umeå fick ett stort utfall även i den nationella transportplanen med medel till Botniabanan, resecentrum och Umeåprojektet E4/E12 känns prioriteringen i länsplanen än mer märklig.
I dagsläget har Umeå redan ett till stora delar väl fungerande rese- och transportsystem medan Skellefteå kommun inte har det i samma utsträckning. Några exempel:
Vägtrafik
I Skellefteå kommun har samtliga viktiga näringslivsvägar och pendlingsstråk – väg 95, väg 364 och väg 372 – otillräcklig standard varför hastigheten måste sänkas till 80 km/h. Även E4 har så låg standard genom kommunen att hastigheten måste sänkas.
I Umeå har alla nationella vägar, länsvägar och andra viktiga pendlingsstråk, undantaget Holmsundsvägen, god standard.
Persontrafik järnväg
Umeå stad har fullt fungerande persontrafik på järnväg mot norr, söder och väster, såväl för regional pendling som för fjärrtåg. Skellefteå saknar helt persontrafik, det krävs busstransfer till Umeå, Jörn eller Bastuträsk.
Gång- och cykelvägar
Skellefteå har stora behov av cykelvägar längs det statliga vägnätet i stadens utkanter. Dessa projekt har väntat i tiotals år på att bli genomförda.
Resecentrum
Skellefteå saknar god persontrafikterminal medan Umeå har tre.
Dessa stora skillnader i infrastruktur, mellan de två största kommunerna i länet, samt den expansiva fas som Skellefteå är inne i, borde rimligtvis innebära att satsningar i Skellefteå får hög prioritet i länstransportplanen. Men så är inte fallet i nuvarande plan:
- För specifika infrastrukturobjekt är medlen i länstransportplanen för perioden 2014–2025 på totalt 575 miljoner kronor. Av dessa satsas 18 procent på Skellefteå kommun och 35 procent på Umeå kommun.
- Anmärkningsvärt är att majoriteten av Umeåobjekten ligger först ut i planen, alltså under perioden 2014–2017. Umeåområdet fick 88 procent av medlen för perioden 2014–2017 om vi räknar med tvärstråket Umeå–Storuman.
- När vi i stället ser på objekten i Skellefteåområdet ligger i princip samtliga i spannet 2018–2025. Tyvärr visar erfarenheten att de projekt som ligger sent i planen har stor risk att fördröjas ytterligare och flyttas allt längre bort i framtiden.
- Om vi tittar på de 67 miljoner kronor som ska gå till att åtgärda gång- och cykelvägar 2017–2023 tilldelas Skellefteå kommun inga medel alls. Däremot går 40 miljoner kronor, det vill säga 60 procent av potten, till projekt i Umeå kommun.
I januari 2018 kommer Region Västerbotten att fatta beslut om länstransportplanen 2018–2029. Tekniska nämnden i Skellefteå kommun vill se ett slut på gynnandet av Umeåområdet. Det är hög tid för en mer rättvis fördelning av medlen över hela länet.
Ola Burström(S)
ordförande i tekniska nämnden, Skellefteå kommun
Rune Wästerby(MP)
vice ordförande i tekniska nämnden, Skellefteå kommun
En väl fungerande infrastruktur är en förutsättning för att denna utveckling ska kunna fortsätta.