Centralisering, urbanisering och utarmningen av landsbygden är destruktiva processer som pågått under flera decennier med benäget bistånd från statsmaktens sida.
Nu är det dags att någon sätter ner foten och säger stopp. Vi har kommit till en punkt där medborgare i gles- och på landsbygden inte längre tänker nöja sig med allmosor för att vara tysta. Vår röst måste få höras i det centraliserade politiska samtalet.
Det behövs konstruktiva förslag och en ny inriktning på glesbygdspolitiken för att förhindra en utveckling där halva Sverige tynar bort.
Ringleder, nationalarenor och Nya Karolinska Solna i alla ära, men för ett hållbart Sverige behövs även ordentliga satsningar i glesbygden.
Bland annat är Sveriges självförsörjningsgrad beroende av närande områden utanför de tärande städerna.
I händelse av en längre krissituation kan ett läge med en dysfunkionell landsbygd få förödande konsekvenser.
För att förtydliga, så även en storstadspolitiker förstår vad glesbygd innebär konkret, kan vi ta Jordbruksverkets definition: ”Mycket glesa landsbygdskommuner – kommuner med hela befolkningen i rurala områden och med minst 90 minuters genomsnittlig resväg med bil till en agglomeration med minst 50 000 invånare.”
Sverige är ett avlångt land med stora vidder och avstånd. Förutsättningarna för att leva och verka skiljer sig på många sätt mellan stad och land, mellan norr och söder.
Det kan låta som en självklarhet, men sett till den politik som vi setts föras år efter år skulle man lätt kunna förledas att tro att det är storstäderna som är normen.
Måste det vara så?
Nej, det räcker med att blicka över gränsen till Norge för att se en alternativ politik som fått hela vårt broderland att blomstra. Självklart går det inte att kopiera norsk politik rakt av, men den visar att om den politiska viljan finns så kan också medel omfördelas på ett sådant sätt att rurala områden får sin rättmätiga andel.
Kort sagt behövs en långsiktig glesbygdsplan, ett enande över partigränser och över flera mandatperioder – inte en snabbt sammansatt landsbygdskommitté utan vare sig budgetutrymme eller tid att ordentligt bereda seriösa och genomtänkta förslag.
Den bästa gles- och landsbygdspolitiken finns inte på en höger-/vänsterskala. Ibland behöver samtliga partiers politiker låsas in och inte släppas ut innan de är överens.
Grunden för en sådan diskussion, om en svensk modell, kan med fördel utgå från den lista med konkreta förslag som vi inom Sverigedemokraterna i Vilhelmina har tagit fram. 21 punkter som kanske inte skulle åtgärda alla orättvisor, men som i varje fall är en bit på vägen.
Där finns bland annat förslag om ökade reseavdrag, en återföring av vinster från vatten- och vindkraft till de kommuner där kraften produceras, en översyn av det kommunala skatteutjämningssystemet, lagstadgade riktlinjer för akutvård samt ändrade skatteregler för att underlätta småföretagsutveckling på landsbygden.
Om Sverige även fortsättningsvis ska hållas vitalt och levande är det dags att visa handlingskraft.
Inte bara för landsbygdens skull, utan för hela Sveriges.
Eric Axelsson, gruppledare för Sverigedemokraterna i Vilhelmina