Foto: Fredrik Sandberg/TT
Om man öppnar polisens regleringsbrev – alltså regeringens instruktioner för hur myndigheten ska arbeta – behöver man inte ens bläddra för att hitta formuleringar om att polisen ska säkra människors trygghet i hela landet.
Det står nämligen redan på första sidan: ”Brottsligheten ska minska och människors trygghet ska öka. Genom att fullgöra sina uppgifter ska Polismyndigheten bidra till en sådan utveckling i hela landet.”
Det låter alldeles utmärkt.
Det finns också en fullt rimlig logik i att alla som är med och betalar för myndigheten också ska ha möjligheten att ta del av den.
Tyvärr har det visat sig att rikspolischefen Dan Eliasson och hans myndighet inte lever upp till regleringsbrevets nobla formulering. Bara det faktum att södra Lapplands trygghet är avhängig en enda polisbil under kvällar och nätter framstår för mig som ett avsteg från regleringsbrevets ambition.
Området är stort som Danmark och det bor omkring 30 000 människor där.
Det säger sig självt att det i praktiken är väldigt svårt att arbeta brottspreventivt, utreda brott och öka människors trygghet i en sådan verklighet. Poliser som jag har pratat med vittnar om att en stor del av arbetstiden går åt till att köra bil, vilket så klart varken löser eller förebygger brottslighet.
För kvinnan som blir utsatt för våld i hemmet, eller för den som utsätts för annan grov brottslighet, ökar knappast tryggheten av vetskapen om att närmaste polisbil kan vara 20 mil bort om någonting inträffar.
För några veckor sedan hade jag en interpellationsdebatt med inrikes- och justitieminister Morgan Johansson (S) i ämnet. Ministern var mycket tydlig med att han inte har några som helst betänkligheter med hur rikspolischefen förhåller sig till regleringsbrevet och att förtroendet är fortsatt grundmurat.
Johansson såg inte heller något problem med polisbristen i södra Lappland, och förklarade att regeringen avsätter pengar för polisen och satsar på polisutbildningen.
Det är lovvärt, men det är sent påtänkt. Under regeringens tre första år vid makten har satsningarna uteblivit, trots att oppositionen upprepade gånger påpekat behovet.
Det håller inte att gömma sig bakom uttalanden som att ”det utbildas fler poliser”, när erfarenheten visar att fler anställda poliser inte nödvändigtvis behöver betyda tillskott ute i medborgarnas verklighet.
Mellan 2006 och 2014 ökade antalet anställda poliser i landet från 17 023 till 19 466, enligt Polismyndighetens egna siffror. Dessvärre har ökningen stannat av och nu rapporteras det om att allt fler poliser byter yrke.
Trots att det faktiska antalet anställda poliser ökat menar poliserna och deras huvudskyddsombud i södra Lappland att den egna bemanningen blivit sämre.
Med andra ord är utbildningstakten en klen tröst när slutprodukten – de utbildade poliserna – inte kommer hela landet till del.
Helena Lindahl(C)
riksdagsledamot från Västerbottens län
För kvinnan som blir utsatt för våld i hemmet ökar knappast tryggheten av vetskapen om att närmaste polisbil kan vara 20 mil bort.
