Den pågående LSS-utredningen (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) lutar åt ett kommunalt huvudmannaskap för den personliga assistansen.
Det gör den knappast utan förankring i regeringskansliet. För assistansberättigade med omfattande funktionsnedsättningar kan det betyda slutet på ett självvalt liv.
Assistansreformens historiska inkludering av medborgare, med ofta mycket stora assistansbehov, byggde på att tillgodoseendet av dessa behov lyftes från kommunal till nationell nivå genom den individuella rätten till statlig assistansersättning.
Vår erfarenhet dessförinnan var att de största behoven så gott som aldrig täcktes fullt ut och att den enskilde inte sällan fick identitet som stor kommunal utgiftspost.
Men med assistansreformen 1994 påverkades och begränsades inte längre tillgodoseendet av assistansbehoven av kommunalekonomiska hänsyn och besparingsmotiv.
Med sin rätt till statlig assistansersättning i handen kunde i stället personer med omfattande funktionsnedsättningar äntligen få makt över sitt liv, välja och köpa önskad bra assistans och välja bort otillräcklig eller ovärdig hjälp, ofta bunden till institutionella boendeformer.
Den oerhörda höjning av livskvalitet, frihet och oberoende som detta medförde behöver man inte orda om. Den är väl känd.
För några inom socialdemokratin var emellertid denna reform ingen självklarhet. I kommunalfackliga kretsar fanns på många håll ett uttalat motstånd; att assistansersättningen nu kunde gå till kooperativ eller enskilda assistansformer av olika slag sågs närmast som stöld av arbetstillfällen för kommunalanställda.
Socialdemokratin har dock därefter i princip stått bakom reformen, men dess ideologiska kluvenhet kommer i dag till tydligt uttryck. Frihetliga socialdemokrater ser alltjämt assistansen som ett omistligt verktyg för jämlikhet, självbestämmande och ett självvalt liv.
Regeringen tycks däremot betrakta brukarnas valfrihet som manipulativ privatisering. Framförallt ser man assistansreformen som ett kostnadsproblem, trots att den, mot bakgrund av sitt syfte att inkludera samhällets mest assistansberoende och ge dem möjlighet att leva som andra, i själva verket i allt väsentligt torde vara kostnadseffektiv.
Tillbaka i kommunalt beroende utan rätt till statlig assistansersättning och dess valfrihet kan makten över vårt liv och självbestämmande snart vara ett avslutat kapitel.
Vilhelm Ekensteen