I dag (3 maj) är det pressfrihetens dag.
Den förordning som är grundlag i Sverige har sitt ursprung i den tryckfrihetslag som kom för 250 år sedan, den äldsta i världen. Inte konstigt om vi tar pressfriheten för given.
I Sverige har vi många möjligheter att uttrycka oss, inte minst i sociala medier. Här kan vi tycka och ifrågasätta, hylla och uppmärksamma. Vi väljer gärna att läsa det våra vänner läser och lägger inte tid på sådant som inte intresserar oss.
Alla kan publicera sig i ett eget media, och responsen är direkt i form av likes, följare och kommentarer. Denna egenskapade media tar allt större utrymme från den traditionella oberoende, den som skapas av skolade och utbildade journalister. Den yrkesgrupp som sedan 150 år har benämnts den tredje statsmakten.
Den första är regeringen, den andra är riksdagen. Den tredje statsmaktens uppgift är att granska de två första.
Utan den tredje statsmakten skulle det vara ironiskt att kalla Sverige för en demokrati.
Och här måste vi vara uppmärksamma. Respekten för media och genomarbetad journalistik har länge varit stor, det är en av de starkaste krafterna för den lilla människan mot den stora staten. Det är den mekanism som till största del kan ifrågasätta hur regler och lagar är utformade och hur politiken efterlever sina lovsånger.
Att komma in på en journalistutbildning har alltid varit svårt. Konkurrensen har varit stenhård. Samtidigt har det utbildats för många, marknaden har varit övermättad. Att vara journalist har varit åtråvärt, och hedervärt.
Granskningen av oss politiker är ett grundfundament i vår yttrandefrihet, i vår grundlag, som aldrig får urholkas.
I dag läggs utbildning efter utbildning ner, antalet ansökningar har minskat kraftigt sedan 2011 och allt färre unga studenter drömmer om att få gå den lilla människans ärende, granska makten och gräva djupt i allmännyttans arkiv för att säkerställa frånvaro av korruption, svågerpolitik eller andra missförhållanden.
Däremot byter många journalister jobb till olika informatörstjänster. Utbildningar för informatörer blir också fler, och de får allt fler sökanden.
Inte minst politiken är ett område som använder sig av allt fler informatörer, det vill säga personer som jobbar med att informera media, informera väljare och medlemmar och som lär politiker hur de ska möta media.
Det är inte konstigt. Mediabranschen är ett sluttande plan och allt fler väljer att hoppa av innan kraschen. Dessutom sluttar planet allt mer när intäkterna minskar och prenumeranterna väljer bort tidningen.
Man skulle kunna se det som att politiken håller på att bygga sig en mur mot den starkaste revisionen, och media får klättra högre och högre för att kunna göra sitt jobb.
Ser vi det så, så ser vi också ett hot mot demokratin. Granskningen av oss politiker är ett grundfundament i vår yttrandefrihet, i vår grundlag, som aldrig får urholkas.
I mitten av mars lämnade regeringen in propositionen ”Journalistik i hela landet” som stärker lokalmedias möjligheter att verka på platser i landet som har liten eller obefintlig bevakning av media. Det är ett viktigt steg i en riktig som är nödvändig.
Politikens arbete får aldrig ske på bekostnad av journalistikens, och journalistiken får inte ske på bekostnad av politiken. Tillsammans utgör vi grundbultar i en demokrati. Tryckfriheten har vi slagit vakt om i 250 år, den är bara en liten baby.
Emma Lindqvist (MP), förstanamn på Västerbottens regionlista (och tidigare journalist)