Foto: Foto: Erik G Svensson/TT
Den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga.
Men viljan att se orsakssambanden är inte är stor.
Det är lätt att ondgöra sig över att för lite resurser fördelas till att behandla psykisk ohälsa. Men det är inte resurserna som har försvunnit, det är behoven som har ökat.
Mellan 2006 och 2016 mer än fördubblades antalet barn 10–17 år som någon gång vårdats inom slutenvård eller specialiserad öppenvård för en psykiatrisk diagnos. Även bland unga vuxna ökade andelen som varit i kontakt med slutenvård eller specialiserad öppenvård för en psykisk sjukdom kraftigt, om än inte fullt lika dramatiskt.
Utvecklingen beror inte, som en och annan babyboomer hävdar, på en generation av bortskämda millennials som inte kan hantera arbetslivets villkor.
De unga som i dag går ut i arbetslivet vet att de, till skillnad från efterkrigsgenerationen, inte kan räkna med ett fast jobb, inte kan räkna med en inkomst som går att leva på, inte kan räkna med att kunna flytta hemifrån till en egen lägenhet och inte kan räkna med att samhället kommer finnas där och stötta en om någonting händer.
Under de senaste 20 åren har också utbildningssystemet reformerats i en riktning mot ökad konkurrens, fokus på den egna prestationen i form av betyg och att gå i rätt skola och passa in i rätt grupp.
Bryter man ner hur den psykiska ohälsan ser ut går det inte att undvika att se att den är en klassfråga. Psykisk ohälsa är mer utbredd i socioekonomiskt utsatta områden.
Den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga i alla samhällsgrupper. Både de som tjänar ekonomiskt på det och de som inte gör det när ojämlikheten ökar i samhället. Men de som växer upp i utsatta områden är mer utsatta för psykisk ohälsa, har svårare att få vård och konsekvenserna av sjukdom och ohälsa blir allvarligare.
Både barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin skulle behöva mer resurser. Men viljan att solidariskt finansiera en jämlik och jämställd hälsa har minskat, och kommer fortsätta minska så länge den ekonomiska ojämlikheten fortsätter att öka i samhället.
Som vänsterpartister är det självklart att sjukvårdens begränsade resurser ska gå till dem som behöver de mest, och de som är mest utsatta.
Västerbottens läns landsting har utmärkt sig genom dålig tillgänglighet inom barn- och ungdomspsykiatrin. Främst beroende på situationen på BUP i Umeå.
Ett stort arbete har gjorts inom barn- och ungdomspsykiatrin för att öka tillgänglighet och antalet patienter som får hjälp och behandling. Det har också inneburit konflikter med remitterande verksamheter, som elevhälsan och primärvården, om ansvarsfördelning. Också det främst ett Umeå-problem.
Vi vill se det pågående utvecklingsarbetet inom BUP fortsätta med respekt för den personal som jobbar i verksamheten och de patienter som de möter.
Vi fortsätter därför att försvara och utveckla en gemensamt finansierad och offentligt styrd vård och säger nej till att styra över resurser till privata utförare, genom till exempel fritt vårdval som de borgerliga partierna föreslagit som lösning på barn- och ungdomspsykiatrins problem. Något som också skett i andra landsting.
Vi vet att det enbart kommer leda till en ännu mer ojämlik fördelning av resurser och vård.
Jonas Karlberg(V)
andre vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, Västerbottens läns landsting
LiseLotte Olsson(V)
landstingsråd ansvar för jämställdhet, Västerbottens läns landsting
Som vänsterpartister är det självklart att sjukvårdens begränsade resurser ska gå till dem som behöver de mest, och de som är mest utsatta.
