Den personliga assistansen blev på liberalt initiativ en laglig rätt 1994.
Den vänder sig till en liten grupp personer med omfattande funktionsnedsättning och stort behov av stöd och service. Målet är att de trots funktionsnedsättningen ska få goda levnadsvillkor och kunna leva som andra.
Traditionella kommunala insatser till personer med funktionsnedsättning är knutna till boendet eller till olika situationer, aktiviteter eller verksamheter. Det är kommunen som bestämmer vad de ska få hjälp med, när och hur hjälpen ska ges och av vem.
Många brukare reagerade mot detta kommunala förmynderi. De ville få bestämma mer själva över sina liv. Lösningen blev personlig assistans, som i stället är knuten till individen. Den ger det självbestämmande som är så viktigt för att kunna leva som andra.
En stor majoritet av dem som har assistans anser i dag också att den insatsen är helt avgörande för deras livskvalitet.
Trots det har reformen sedan starten vart ifrågasatt, inte minst av Socialdemokraterna. Knappt hade trycksvärtan i assistanspropositionen torkat förrän S tillsatte den första besparingsutredningen. Och så har det fortsatt. Sommaren 2016 fick en ny utredning, LSS-utredningen, regeringens uppdrag att föreslå besparingar i assistansen.
Kostnaderna har ökat okontrollerat, hävdar regeringen.
Det stämmer inte, menar vi liberaler.
De har ökat i takt med ökade löner för assistenter, fler assistansberättigade och den allmänna standardutvecklingen i samhället. Att kostnadsutvecklingen är ohållbar kan man bara hävda om man anser att det är ohållbart att assistansberättigade hänger med i standardutvecklingen. Det tycker inte vi.
Färre ska få assistans och de som får assistans ska få färre timmar, hävdar regeringen. Den ska ersättas av andra och billigare insatser.
Vi liberaler har visat att med samma standard som i dag blir det dyrare med andra insatser. Givet standarden är assistansen kostnadseffektiv. Om man, som regeringen vill, ska spara måste standarden väsentligt försämras. Det motsätter vi oss.
Kostnaderna kan sänkas om man bara minskar överutnyttjande och fusk, hoppas regeringen. Vi liberaler har visat att det är ytterst osäkert om det överhuvudtaget förekommer något överutnyttjande. Huvudproblemet är snarare underutnyttjande, det vill säga att många personer som borde ha assistans inte får det.
Om man ska sänka kostnaderna för assistansen på det sätt regeringen vill måste standarden kraftigt försämras. Det är också vad LSS-utredningen har kommit fram till.
I takt med hårdnande praxis har många blivit av med sin assistans, och andra fått nej när de ansökt. Fusk förekommer och ska självklart bekämpas, men regeringen överdriver omfattningen.
Om man ska sänka kostnaderna för assistansen på det sätt regeringen vill måste standarden kraftigt försämras. Det är också vad LSS-utredningen har kommit fram till.
Den är inte klar ännu. Regeringen har finurligt nog begärt att den ska vara det först efter valet.
Men vissa förslag som diskuteras har läckt ut. Det handlar om indragen assistans för alla barn upp till 12 år, för alla över 80 år och för 5 000 personer som har assistans beviljad av kommunen och om en minskning av timmarna med kanske en tredjedel för dem som får statlig assistansersättning.
Vi vet naturligtvis inte om det i slutändan blir dessa förslag eller andra som läggs fram, men de visar vilka drastiska försämringar som regeringens beställning innebär.
Konsekvenserna av utredningen har sänt chockvågor ända in i regeringen. Statsminister Stefan Löfvén, som är ytterst ansvarig för beställningen, var snabbt ute och tog avstånd från förslagen. Nu är frågan hur hans uttalande ska tolkas. Vi ser två alternativ.
Antingen så är det bara valtaktik. Socialdemokraterna vill inte ha diskussionen under valrörelsen, men är beredda att fullfölja sin linje när valet väl är över.
Eller så har de äntligen förstått att de är inne på fel spår. Då är den logiska konsekvensen att de, såsom vi länge har krävt, ger utredningen nya direktiv.
Svaret bör rimligen komma mycket snart. Om direktiven snabbt ändras kan det ses som ett uttryck för att de verkligen har tänkt om. Det vore bra. Men om de inte ändras, eller ändras närmare in på valet, blir slutsatsen rimligen att det bara handlar om valtaktik, ett försök att komma undan debatten fram till den 9 september.
Vad vilja Socialdemokraterna?
Den frågan försökte August Palm besvara i ett tal 1881.
Den frågan är minst lika motiverad i dag, inte minst när det gäller assistansen. Vi väntar spänt på svaret.
Bengt Westerberg, f d partiledare för Liberalerna, socialminister 1991–94
Maria Lundqvist Brömster, f d riksdagsledamot Liberalerna, riksdagskandidat i höstens val