Sedan valrörelsen 2006 har utanförskapet varit ett återkommande politiskt narrativ som flera partier lyft fram i debatten.
De åtgärder som presenterats för att ”rätta till” utanförskapet varierar, men vanligtvis brukar det handla om olika typer av arbetsmarknadsåtgärder.
Arbetslöshetsförsäkringen är ett av de försäkringssystem som hängt med allra sämst i utvecklingen under åren. Problemen har dessutom flyttats när många individer felaktigt går på socialbidrag eftersom de inte uppnår villkoret i a-kassan.
Detta ökar pressen på socialarbetare runt om i landet, som belastas med hög administration, samtidigt som kommunerna får ta den ekonomiska smällen för arbetslösheten. Många inom Arbetsförmedlingen upplever problem när arbetet i hög utsträckning är inriktat på kontroll av arbetslösa.
Resultatet av kontrollen blir att ”pinnjakten” driver tjänstemännen mer än själva syftet för verksamheten. På detta sätt ska det inte vara.
Anställningslösa i Förening har som mål att skapa debatt kring definitionen av begreppet arbete och diskutera arbetsmarknadens villkor och förutsättningar.
Något som varit väldigt tydligt under senare tid är att parallellt med att kraven för att kvalificera sig till a-kassan ökat har utbetalningarna till denna försäkring mer än halverats, från 35 miljarder kronor 2005 till drygt 12 miljarder 2016. Detta med en i stort sett oförändrad nivå på antalet arbetslösa.
Dessutom har frågan om basinkomst eller medborgarlön seglat upp i debatten efter att i årtionden ha varit en bortglömd fråga. Hur kan det komma sig?
Precis som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) skriver i Aftonbladet (24/2 2018) så har andelen individer med rätt till ersättning kraftigt sjunkit de senaste tio åren, från 64 procent 2007 till 37 procent 2016.
Varför?
Svaret ligger i att vi i Sverige under flera år har haft en hög omställningstakt på arbetsmarknaden i kombination med en a-kassa som inte anpassats till de förändrade anställningsvillkor som många omfattas av i dag.
Bidragslinjen och arbetslinjen brukar ställas som motsatser till varandra. Men om omställningstakten på arbetsmarknaden är hög så måste rimligtvis också omställningstryggheten vara hög.
En fråga som också behöver besvaras är: Betyder anställningslös att man i alla lägen befinner sig i utanförskap?
Det är en förenkling som smugit sig in i debatten när begreppet används generaliserande. Det är också anledningen till att Anställningslösa i föreningen använder sig av anställningslös, i stället för arbetslös, för att beskriva situationen för den enskilde.
Att införa en obligatorisk statlig a-kassa, som Liberalerna vill, blottlägger en del av bristerna, men löser fortfarande inte det grundläggande problemet att fler ska kunna kvalificera sig till a-kassan.
Att göra a-kassan tillgänglig för fler och samtidigt satsa på utökade arbetsmarknadsutbildningar inom exempelvis bristyrken kostar pengar. Hur ska sådant finansieras?
Arbetsförmedlingen har en flod av subventionerade anställningsstöd som tillsammans uppgår till den svindlande summan av 20–21 miljarder kronor. Som jämförelse kostar Polismyndigheten, Sveriges största myndighet, närmare 22 miljarder kronor.
Under valåret 2018 kommer sannolikt flera av de politiska partierna försöka överträffa varandra i vem som har den mest effektiva arbetslinjen. Många kommer att känna igen argumenten och lösningarna från de olika politiska hållen i debatten.
Men var vaksam. Det går att driva en arbetsmarknadspolitik med goda regler utan ineffektiva satsningar på jobbcoacher och vuxendagis.
Det går också att formulera en a-kassa med motkrav som bättre svarar upp till hur arbetsmarknaden ser ut i dag.
I denna valrörelse är det på tiden att politiker slutar tävla i vem som driver den bästa arbetslinjen.
Det duger inte att i valrörelse efter valrörelse komma med utanförskapet som narrativ för vår verklighetsbild. En annan berättelse behövs nu.
David Lindh, Anställningslösa i Förening