Förlusten av biologisk mångfald är ett av våra allvarligaste miljöhot. Larmrapporterna duggar tätt.
Biologiska mångfaldens dag (22 maj) innebär att fokus, åtminstone för en kort stund, hamnar på denna oerhört viktiga fråga.
Ett exempel är att antalet insekter minskar dramatiskt i delar av Europa. Studier visar att mängden insekter i Tyskland minskat med 80 procent de senaste 30 åren, vilket på sikt får konsekvenser för allt från fågelliv till pollinering av för människan viktiga växter.
2012 publicerades en internationell studie – ”A global synthesis reveals biodiversity loss as a major driver of ecosystem change” – i den ansedda tidskriften ”Natur”. Den visar tydligt att artrika ekosystem är mer produktiva och livskraftiga.
En förlust av biologisk mångfald kan påverka naturens förmåga att leverera mat, rent vatten och ett stabilt klimat. I slutsatserna betonas också betydelsen av att skydda och bevara den biologiska mångfalden – både lokalt, nationellt och internationellt.
Ett annat problem är att de stora landlevande rovdjuren minskar i antal runtom i världen. Det får konsekvenser för andra arter och för den ekologiska balansen.
Biologen Andrés Ordiz publicerade 2010, i samarbete med Svenska Rovdjursföreningen, en sammanställning av aktuell forskning kring de stora rovdjurens roll i naturen.
Bilden var entydig, och egentligen självklar. Ordiz visar, genom exempel från forskning i olika delar av världen, att de stora rovdjuren är nödvändiga kuggar i den komplicerade ekologiska väv som utgör fundamentet för en rik och diversifierad natur.
De balanserar faunan, vilket gynnar olika typer av vegetationsutveckling, som i sin tur gynnar fåglar och insekter.
Det finns alltså en direkt koppling mellan en hög grad av biologisk mångfald och livskraftiga stammar av stora rovdjur.
I en annan uppmärksammad studie – ”Status and ecological effects of the world’s largest carnivores” – som publiceras 2014 i tidskriften ”Science” slog forskarna fast att 75 procent av de stora rovdjuren minskar i antal och utbredning.
Problemet är alltså i högsta grad ett globalt miljöhot, som på lång sikt underminerar ekosystemens funktion, och därmed de förutsättningar som utgör grunden för mänsklighetens försörjning och livskvalitet.
Vilka åtgärder har då vidtagits med anledning av ovanstående oroande signaler från forskarvärlden?
Ett exempel är FN:s konvention om biologisk mångfald som ålägger alla medlemsländer att arbeta tillsammans för att skydda den biologiska mångfalden och säkra en hållbar utveckling, Sverige har anslutit sig till det globala hållbarhetsmålet eftersom man bedömt dem som viktiga.
Inom EU har också ett arbete påbörjats. Redan för 17 år sedan, när Sverige för första gången tog över ordförandeskapet i EU, diskuterades den biologiska mångfalden. EU-länderna enades då om det ambitiösa målet att förlusten av biologisk mångfald skulle upphöra i EU-området 2010.
Med facit i hand kan vi konstatera att målet är långt ifrån uppnått och att intresset för frågan inte tycks ligga högst på varken EU:s eller FN:s dagordning.
Även om Sverige ofta har en hög svansföring, och gärna driver dessa frågor i internationella sammanhang, så är vi långt ifrån bäst i klassen om vi ser till utvecklingen på hemmaplan. Endast 13 procent av den svenska naturen är skyddad, och vi ligger därmed på en föga hedrande nittonde plats i EU-området.
Om vi går utanför EU-området kan vi konstatera att exempelvis Brasilien skyddar cirka 26 procent av landets yta.
Ett annat exempel på Sveriges tillkortakommanden är den svenska rovdjurspolitiken, som i strid med bland annat EU:s art-och habitatdirektiv tillåter jakt på hotade arter som varg och lo. Huvudanledningen till detta är att den svenska faunasammansättningen i hög grad definieras av de mäktiga jägarorganisationerna i Sverige.
Deras fokus är inte biologisk mångfald, utan stora och jaktbara klövviltstammar, och en natur fri från störande inslag i form av bland annat varg.
När Sverige lämnar den internationella arenan och formulerar en politik för hemmabruk tycks alltså alla löften om att säkerställa den biologiska mångfalden vara glömda. Varg och andra stora rovdjur uppfattas snarare som ett nödvändigt ont och insikten om rovdjurens roll i ekosystemet lyser med sin frånvaro.
I stället dikterar jägarorganisationerna, trots att de endast representerar 1,5 procent av Sveriges befolkning, de villkor som råder.
Det finns alltså anledning att fundera på den svenska rovdjurspolitiken när vi firar den biologiska mångfaldens dag.
Om Sverige menar allvar med sitt engagemang kring FN:s konvention om biologisk mångfald, och fortfarande står bakom de ambitiösa mål man redan för 17 år sedan satte för EU-området, är det en bra början att lägga om rovdjurspolitiken i enlighet med den forskning som visar att de stora rovdjuren är viktiga kuggar i ett långsiktigt hållbart ekosystem.
Jan Bergstam, ordförande Svenska Rovdjursföreningen