Inom politiken är det många som slår sig för bröstet och tycker att Sverige är världens bästa land att leva i för hbtq-personer. Men stämmer det?
Sverige har under den socialdemokratiskt ledda regeringen tappat rejält i internationella rankningar kring hbtq-rättigheter. Sverige är alls inte så inkluderande som vore önskvärt. Ett område som behöver nya reformer och fortsatt förnyelse är familjepolitiken.
Det är uppenbart att de delar av familjepolitiken som öppnar för hbtq-personer att bilda familj är för snäv. Där finns det mer att göra, och det är hög tid att komma vidare. Det är trots allt snart 2018. Tre frågor sticker ut på det familjepolitiska området: surrogatmödraskap, adoptionsmöjligheter och föräldraskapspresumtion.
Surrogatmödraskap är en fråga som fått ny aktualitet den senaste tiden. Det innebär att en kvinna bär ett barn till någon annan. Det fungerar väl i en rad välutvecklade länder som på många sätt liknar Sverige: Nederländerna, Storbritannien, USA och Israel.
Redan i dag finns det över 300 barn i Sverige som tillkommit genom surrogatmödraskap. Det finns goda erfarenheter att ta del av, och det finns fakta och seriös forskning från länder som sedan länge tillåtit surrogatmödraskap .
Med fokus på fakta, och med vetskapen om att vuxna människor är fullt kapabla att fatta beslut kring det här sättet att bilda familj, är det naturligt att landa i slutsatsen att också vi i Sverige ska göra det lagligt med surrogatmödraskap utan kommersiella inslag.
Så kan vi ge människor som längtar efter att bilda familj nya möjligheter att komma vidare under ordnade former med tydliga regler för altruistiskt surrogatmödraskap.
Trots att lagen sedan 2003 säger att samkönade par ska ha möjlighet att adoptera är det väldigt få som lyckats. Det är frustrerande att lagar som riksdagen beslutat om inte får någon märkbar effekt på ett så viktigt område som människors möjlighet att bilda familj.
Det är hög tid att göra en ordentlig översyn av varför adoptionsmöjligheterna för samkönade par inte fungerar i praktiken.
Slutligen är det dags att jämställa samkönade par som blir föräldrar med heterosexuella par. Är en man och en kvinna gifta, och det tillkommer ett barn inom äktenskapet, är mannen automatiskt far till barnet. Det kallas faderskapspresumtion.
Det gör livet enkelt.
Men om två kvinnor är gifta, och det tillkommer ett barn inom äktenskapet, är bara den ena kvinnan mamma. Den andra blir det först senare efter byråkrati, utredningar och onödigt krångel. Detta kan lätt åtgärdas med en könsneutral föräldraskapspresumtion.
Sverige har med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringen inte genomfört reformer för hbtq-personer som andra regeringar gjort.
Det är tråkigt, men det finns en lösning, och det är att ge Sverige en Alliansregering i september.
Fredrik Saweståhl