Borgerliga politiker vill hellre lagstifta om sänkta löner än att på allvar släppa in de som står utanför den svenska arbetsmarknaden.
Liberalernas partiledare Jan Björklund och Centerpartiets dito Annie Lööf reducerar en viktig samhällsinsats till en politisk prestigefråga.
Det går bra för Sverige. Arbetslösheten är rekordlåg. Bland unga är antalet utan jobb det lägsta på tio år.
Men den som saknar gymnasieexamen har fortfarande svårt att ta de lediga jobb som finns. I denna grupp är majoriteten nyanlända som saknar rätt kunskaper.
Samtidigt skriker arbetsgivarna efter folk. Det råder akut brist på undersköterskor, truckförare och elektriker.
Därför har fack och arbetsgivare satt sig vid förhandlingsbordet. Modellen vi kommit överens om heter etableringsjobb. Här ska den som är arbetslös kombinera arbete med riktig utbildning. Nu återstår intensiva förhandlingar med regeringen om hur bland annat utbildningsplatser ska kunna garanteras.
Medan fack och arbetsgivare tagit sitt samhällsansvar i en framtidsfråga har borgerliga politiker fortsatt att skrika sig hesa. Mantrat om ”enkla jobb” och sänkta löner har upprepats gång på gång, trots att inget i Alliansens eget förslag om de så kallade inträdesjobben skulle lösa kompetensbristen på arbetsmarknaden.
Tvärtom är inträdesjobb, med lagstiftat maxtak på lönen, ett riskabelt projekt som kan skapa spridningseffekter på allas löneutveckling. Men inte nog med det. Att förbjuda parterna att stifta kollektivavtal för vissa grupper är ett hot mot hela den svenska modellen.
Hur kommer det sig att oppositionen förlorat sin kunskap om hur löner sätts i Sverige. Är det för att de vill reducera en viktig samhällsinsats till en politisk prestigefråga?
Jan Björklund och Annie Lööf borde lägga ned stridsyxan och låta parterna sköta sitt.
Therese Guovelin