1918 beslutade riksdagen om allmän och lika rösträtt i Sverige.
Jämnt ett sekel efter den svenska rösträttsreformen känns det angelägnare än någonsin att diskutera demokratins villkor och behovet av att vitalisera folkstyret.
Samtalsklimatet hårdnar. Dialoger avstannar. Främlingsfientligheten växer. Allt fler tvivlar på politikens möjligheter att göra skillnad.
Unga är intresserade av politik, men har inget förtroende för partierna. Politiker hotas och trakasseras. Förtroendevalda lämnar sina uppdrag i allt högre utsträckning och snabbare takt. Spänningarna mellan stad och land är tydliga. Populismen, ropen på de enkla lösningarna, och de starka ledarna, tar allt hotfullare form.
Det finns säkert många förklaringar till den här bilden: Enskilda politiska skandaler, en alltmer komplex politisk verklighet, globaliseringen, växande ekonomiska klyftor och känslor av utanförskap. Men frågan är om den övergripande slutsatsen inte är denna: Väljarna tror inte att politikerna kan leverera lösningarna på dagens problem.
Och politikerna har inte kunnat övertyga väljarna om motsatsen.
Möjligen är detta inte politikens kris, utan ett haveri för den partistruktur som formade den representativa demokratin i Sverige under det förra seklet.
Det är kittlande att göra jämförelsen med militären, kartan och terrängen. Om de inte stämmer överens så är det kartan som gäller.
Och dagens politiska terräng har verkligen förändrats. Bara för att nu nämna fyra saker:
Avståndet till våra politiker har växt. För drygt 50 år sedan hade 200 000 personer ett politiskt förtroendeuppdrag. Ännu i slutet av 1980-talet hade 75 000 svenskar ett politiskt uppdrag. I dag är de 36 000.
Partierna är inte längre några folkrörelser. De politiska partierna har förlorat en miljon medlemmar sedan slutet av 1980-talet, blivit trängre och alltmer toppstyrda.
Nya folkrörelser föds. Digitala kampanjer som #metoo och miljörörelser uppstår och sprider sig blixtsnabbt. De skär rakt igenom alla partier.
Blockpolitiken dödar. Illusionen att det finns – eller till varje pris måste finnas – två block som intensivt konkurrerar om makten blockerar konstruktiva lösningar på politiska frågor som varken har en borgerlig eller en rödgrön lösning.
Hundra år efter demokratins genombrott är dess villkor och möjligheter viktigare att debattera än någonsin tidigare.
Det är mindre än ett år kvar till valet. Fler måste få möjlighet att påverka. Fler måste känna sig delaktiga. Fler måste formulera visioner. Fler måste ges möjlighet att förverkliga drömmar. Om inte kommer populismen att växa ytterligare.
Kjell Carnbro