Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) finns för att alla ska ha möjlighet att leva ett så gott och självständigt liv som möjligt.
Den är en del av det grundläggande sociala skyddsnätet som vi har i Sverige.
Få har kunnat missa den senaste tidens skriverier där det bland annat framkommit att en fyraårig pojke med flera diagnoser blir utan assistansersättning. Dessvärre är det bara ett av flera liknande fall på sistone. I ljuset av det är det uppenbart att lagen i dess nuvarande form inte fungerar som det var tänkt.
Vi har förståelse för att man vill komma åt dem som fuskar genom att tillförskansa sig offentliga medel som de egentligen inte är i behov av.
Vi kan däremot inte acceptera att dessa åtgärder går ut över alla dem som har ett reellt behov av stöd från samhället. Det handlar om människor vars vardag slås i spillror när mattan dras undan för dem.
Arbetet mot felaktiga utbetalningar måste naturligtvis fortsätta, men det får inte bli så att det endast är det debatten handlar om. De flesta välfärdssystem har problem med fusk som måste stävjas, men det är viktigt att det arbetet inte drabbar dem som verkligen behöver hjälp.
Nu har den socialdemokratiskt ledda regeringen visserligen aviserat att de tänker backa från förslaget om neddragningar inom den personliga assistansen inom LSS.
Men de nya reformerna som man föreslagit gör ingenting för att hjälpa dem som redan förlorat sin assistans eller som felaktigt fått avslag på sin ansökan. Det är därmed väldigt lätt att få intrycket att regeringens utspel enbart är ett spel för galleriet.
Det är Sverigedemokraternas övertygelse att arbetet mot assistansfusket måste intensifieras, men det får aldrig gå ut över dem som verkligen behöver stöd, och som förlitar sig på att samhället ställer upp. Allt annat vore ovärdigt ett land som Sverige.
Carina Ståhl Herrstedt(SD)
riksdagsledamot från Stockholms län och funktionshinderpolitisk talesperson
Petter Nilsson(SD)
ledamot i Umeå kommunfullmäktige samt ordförande i distrikt Västerbotten
