Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Sverige är ett av världens tryggaste länder. Risken att utsättas för brott är väldigt liten trots att acceptansen för vad som klassas som brottslighet är väldigt låg.
Av någon oförklarlig anledning har ändå kraven på ökad trygghet fått stor uppmärksamhet på sistone. Detta underblåses av vaktbolagens branschorganisation. I Skellefteå kommun har detta bland annat yttrat sig i krav på ökad kamerabevakning och fler ordningsvakter.
De senaste åren har också den gamla rysskräcken väckts till liv. Tidningsrubriker och ”förståsigpåare” i tv har drivit detta hårt. Även detta har fått effekt på politiken.
I den senaste försvarspolitiska uppgörelsen ska staten lägga ytterligare 2,7 miljarder kronor på försvaret. Hade pengarna i stället skickats till kommunerna för att minska de sociala klyftorna, och arbetet med förebyggande insatser, hade Skellefteå kunnat få, enkelt räknat, 18 miljoner kronor till detta.
Än värre är att den ökade oron är kontraproduktiv. Rädslan för att till exempel gå hem ensam på kvällen leder till att många väljer att ta en svarttaxi, eller att följa med på en efterfest med mer eller mindre bekanta personer.
Andra väljer att köra hem med alkohol i kroppen eller åka med en förare som druckit. Detta ökar risken att råka illa ut många hundra gånger.
Frågan är också om det är militären och tv-experter som är bäst på att bedöma risken för krig i närområdet. Jag ifrågasätter inte deras kunskaper om taktik och vapensystem, men krig är inte en fråga om vapenmakt och militärteknologisk utveckling. Krig är en politisk fråga.
Vilka skäl skulle exempelvis Ryssland ha för att angripa Sverige?
Det finns ingen förtryckt rysk minoritet i Sverige, vi har inga olösta konflikter kring geografiska områden, inga naturresurser som Ryssland inte har själva och så vidare.
Att utgå från att ”fienden” är irrationell är sällan en framgångsrik grund för analys.
Bevakningssamhället gör oss inte tryggare, det gör oss bevakade. Folkets säkerhet har tidigare använts som ursäkt för de mest drakoniska åtgärder, och det finns inte en diktatur som inte använt samma argument för att hålla sin befolkning i schack.
Diskussionen som nu förs får mig osökt att tänka på ett citat av den svenske författaren, psykiatern och politikern Claes Andersson: ”Se upp för de som bara vill leva sitt liv i fred. De skyr inga medel.”
Daniel Ådin
ledamot kommunfullmäktige i Skellefteå
Bevakningssamhället gör oss inte tryggare, det gör oss bevakade.
