Grön, förnyelsebar och miljövänlig.
De vackra omskrivningarna är många när det gäller den el som vattenkraften producerar i Luleälven.
Men hur ser det ut i verkligheten i den älv som staten äger från källflödena i Jokkmokks fjäll och ner till havet, och som i 100 års tid har exploaterats hämningslöst?
Verkligheten är inte de vackra ordens verklighet. Älven är död, exploaterad utan tillstymmelse av hänsyn till miljön.
Miltals av torrlagda forsar där den levande älven har förvandlats till veritabla stenöknar. Ekosystem som är fullständigt förödda och utslagna. Öringsbestånd som är utrotade. Den storvuxna Luleälvslaxen, som lekte i hundratusental i älven, produceras nu i Vattenfalls fiskodling och kan inte längre gå upp och leka i den döda älven.
Luleälven är kanske den största miljökatastrofen som människan skapat i vårt land. Det hyllas som en producent av miljövänlig el.
Men är Luleälven bortom all räddning?
Just nu förbereds en lagstiftning bland annat kopplad till vattendirektivet från EU. Havs- och vattenmyndigheten och Energimyndigheten har även skrivit en ”Nationell strategi” för vattenkraften. Myndigheternas skrivning uppfyller alla de krav som statliga Vattenfall har i sin strategi för att möta och mota vattendirektivets miljökrav.
Jokkmokks kommuns och lokalbefolkningens synpunkter för att förbättra miljön har dock negligerats av riksdag, regering, ministrar, myndigheter och Vattenfall. Men vi får hantera miljökatastrofen.
Så vad kommer vi att lämna över till våra barn och barnbarn?
En för all framtid död och förödd Luleälv eller vågar riksdag och regering ha en annan åsikt än statliga Vattenfall?
Till hösten vill vi ha lagstiftarens besked att Luleälven ska inlemmas i svensk och europeisk miljölagstiftning.
Karin Vannar